I Jessica Hausners (Miraklet i Lourdes) stilfulla kostymfilm Amour fou befinner sig författaren Heinrich von Kleist för en kort stund öga mot öga med en byst föreställandes Goethe. I en tidigare scen, där von Kleists kortroman Markisinnan von O. diskuteras, förkunnar en medlem i sällskapet att Goethe är att föredra. Dylika stunder gäckar den unge skalden som så vitt jag vet inte kom särskilt väl överens med Goethe. Trots detta tycks von Kleist i Christian Friedels utmärkt timida gestaltning ha ådragit sig den unge Werthers alla lidanden.
Till skillnad från den fiktive Werther hade von Kleist inte för avsikt att möta döden ensam. Och det är egentligen det Amour fou handlar om. Tyngd av livets och skönhetens förgänglighet bedyrar von Kleist sin kärlek till kusinen Marie. Är hon månne villig att gå i döden med honom? Vore inte det den största kärleksbetygelsen? När så inte är fallet blir den gifta Henriette Vogel nytt föremål för hans suicidala lidelse. Henriette som beundrar von Kleists författarskap, och särskilt Markisinnan von O., låter sig långsamt övertygas av den säregna uppvaktningen.
Även om Friedel är klippt och skuren som von Kleist är Birte Schnoeink i rollen som Henriette filmens nav. Hon är helt enkelt magnifik. Hennes precisa och levande minspel kontrasterar effektivt den borgerligt återhållsamma omgivningen. Därtill kröner och balanserar hennes livfullhet Hausners sofistikerade iscensättning. Henriette blir själva sinnebilden för den innerlighet och känsla som gärna knyts till romantiken medan von Kleist framstår som mer avsiktlig i sina lidanden. Likt många författare tycks han i Hausners regi också författa sitt eget liv.
Inför skildrandet av romantikens Berlin lät Hausner hämta inspiration från Johannes Vermeers måleri. Det är en inspirationskälla som genomsyrar Martin Gschlachts utsökta bildkompositioner, vilka hade varit väl värda biobiljetten också om Amour fou inte varit en av årets mest underhållande filmer.
