Amistad

Rättegångsintrigen är inte bara en dramaturgiskt tacksam form - i mitt tycke dock ej mer eggande än en stämningsinlaga - utan även ett extremt ofta nyttjat dramatiskt grepp för att hävda det amerikanska statsskickets suveränitet. Så har det varit sedan de första domherrarna beträdde den vita duken och så kommer det med allra största sannolikhet alltid att vara, eftersom myten om den i slutändan alltid fungerande rättvisan följer med i barnets första Happy Meal. Den som brukar ta del av amerikansk nyhetsförmedlingen hittar samma dramaturgi där, inte minst då det flammar till i den berömda Gulfen. I filmens värld tar myten kommandot genom vändningar som närmar sig etisk science-fiction. Den som först har utmålats som allsmäktig förlorar all makt i en ordvändning och den lille mannen, som i verkliga livet inte skulle ha en större chans än en isbit i helvetet, får plötsligt hela världen på sin sida. Tröttsamt? Jo. Och när nu Spielberg åter plockar fram sitt patos, som har legat i träda sedan Schindler's List, kliver han på intet sätt ur gängse mallar - i alla fall inte i teorin. Men som den skicklige bildmakare och drömvävare han är tar Spielberg oss med storm redan i de första bildrutorna. De inledande scenerna från det spanska slavskeppet Amistad, där ett antal kedjade, svarta män bryter sig loss från sina bojor och slaktar sina plågoandar, hyser mer kval, ångest och uppdämt raseri än jag sett på film på länge. Detta potenta anslag samlar all den mentala tortyr och den kamp som sedan sträcks ut inför våra ögon i olovligt sega två och en halv timme. De 40 myteristerna hamnar slutligen i USA. Året är 1839 och de sprickor som sedemera leder till inbördeskriget har redan börjat göra sig gällande och fallet med de inlanddrivna slavarna blir en ödesfråga. Om det visar sig att de har blivit bortrövade från sina hem i Afrika är de nämligen enligt dåtidens lagar att betrakta som olagligt fängslade människor, om de däremot är födda på en slavplantage är de inget annat än lös egendom - och mördare. Dessa inhumana hårklyverier bär viss likhet med de som dryftas i svensk flyktingpolitik av idag - om du inte kan bevisa var du kommer ifrån är det bara att ta färjan tillbaka till Polen - och är därför onekligen intressanta och tidlösa. Men Spielberg har diat samma mjölk som sina regissörslikar och krymper följdaktligen denna komplicerade, politiska och juridiska process till den evigt ältade frågan om huruvida den amerikanska rättvisemyten har en chans mot mörkrets makter. Svaret är, som alltid, ett rungande Ja! Jo, just det, Stellan är med på ett hörn också.