Skådespelaren Ewan McGregor regidebuterar med filmatisering av Philip Roths omhuldade och Pulitzerprisade roman American Pastoral, dock utan att väcka mersmak.
Det finns gott om författare som uttryckt missnöje med hur deras verk behandlats på vita duken. I Slutet på affären skriver Graham Greene om författaren Benedix som beklagar sig över en nylig filmatisering där hans levande situationer förvandlats till filmmediets mest söndertragglade klichéer. Greene själv var sällan nöjd med den filmiska behandlingen av sina romaner även om Benedix ord skulle falla väl hårt mot många av filmatiseringarna i fråga. Men det råder ingen tvekan om att nyanser går förlorade, ibland som om filmmediet inte rymde verktygen för att fånga dem.
En annan författare som ofta beklagat sig över sina filmers öde på film är Philip Roth, en klagan som ofta speglats av kritikernas dom. Man behöver knappast vara ett fan eller ens ha läst American Pastoral för att få en känsla av att något förlorats mellan raderna också här.
I McGregors regi landar familjedramats tyngdpunkt just i hemmet i och med den perfekta familjens upplösning när enda dottern Merry (Dakota Fanning) rymmer för att ansluta Weather underground-liknande revolutionärer. Pappan i familjen och Newarks lokala hjälte Swede Levov (spelad av McGregor själv) söker desperat efter dottern medan mamma Dawn (Jennifer Connelly) glider in i depression. I fonden brinner 1960-talets Amerika, upploppen rasar, medborgarrättsrörelserna är på frammarsch och kanske har Merry sprängt ett postkontor.
Visst lyckas den polerade iscensättningen sätta allt detta i kontrast till den amerikanska dröm familjen Levov inledningsvis lever. Några bildinrättningar från makarna Levovs prydliga hem får nästan Lynchaktiga kvalitéer. Men så faller filmen tillbaka i ett småtrist thrillerspår utan att bjuda på vidare insikt eller kommentar.
Dessutom lider American Pastoral av en rad dåliga beslut. Det är förvisso alltid roligt att se den utmärkta David Strathairn, här i rollen som Roths ständige alter-ego Nathan Zuckerman. Men att behålla bokens ramberättelse, där Nathan får höra talas om the Swedes öde på en klassåterträff flera år senare, tjänar inget syfte. Särskilt inte som rollbesättningen stämmer så illa överens med det judiska samhälle Nathan målar upp. Peter Reigert, som spelar the Swedes mysiga men taktlösa pappa (för övrigt filmens främsta behållning), tycks vara den enda juden i hela Newark medan McGregor inte bara saknar de fysiska attribut berättarrösten tillskriver hans karaktär utan spelar även över ju mer filmens upplösning närmar sig.
Huruvida boken nu reducerats till filmmediets mest söndertragglade klichéer kan jag inte bedöma, men att klichéerna är en stapelvara i McGregors regidebut undgår nog inte någon.
