Det är som om någon skulle servera mig en blodpudding, tillredd med hittills okänd finess, och plötsligt skulle 38 års grundmurad avsky, som genom ett trollslag, övergå i kulinarisk extas.Så länge jag kan minnas har jag, om än kanske inte i samma utsträckning som just blodpudding, hyst den djupaste intolerans mot musikaler. Varje gång någon spontant och okontrollerat brister ut i sång istället för att säga den raka, enkla spelfilmsrepliken, så drabbas jag av svår allergi. Alla försök, till exempel, att väcka mitt intresse för Evita PerÖn dränktes av det eviga sjungandet. Madonna var möjligen magnetisk, men filmen som sådan tröstlöst tråkig.
Musikal är teater, musikal är operett, musikal är överspel, musikal hör inte hemma på en filmduk. Punkt.Så visst var det med viss bävan jag satte mig för att se husguden Woody Allens senaste film, Alla säger I Love You. Det vill säga: musikalen Alla säger I Love You. Det tar nämligen hårt att bli besviken på husgudar och det finns heller ingen säker metod att värja sig mot sådana besvikelser.Det är någonstans i ljuset av detta som jag väljer att ge Alla säger I Love You högsta betyg. För det är en underbar film. Sång- och dansnummerna är kongeniala, tematiskt syr de ihop lapptäcket av intriger och karaktärer. Ja, i själva verket fungerar de som det bästa av soundtrack. Och det är i sig en höjdpunkt, av ofrivillig komik om inte annat, när Woody Allen i sitt eget sångnummer visar sig ha en röst i paritet med Bengt Feldreichs syrsa på julafton.Storyn är, som brukligt i en Woody Allen-film, ingen story. Hur han bär sig åt, i film efter film, för att göra den amerikanska New York-medelklassens vedermödor allmängiltiga och oemotståndliga, ja, det funderar jag fortfarande på. Woody Allen spelar i vanlig ordning en misslyckad författare. Han är sedan typ 20 år skild från Goldie Hawn i en underbar karaktärsroll! som i sin tur är omgift med Alan Alda, som liksom i Manhattan Murder Mystery tycks stormtrivas i det allenska hägnet. Bortsett från ett komiskt tyskt hembiträde och en underbart senil farfar, befolkas filmen i övrigt av ett antal barn, Allens/Hawns enda, som är filmens berättarjag och Hawns/Aldas tre döttrar och ende son. Denne son, för övrigt, är, till skillnad från sina föräldrar, extrem republikan, ett karaktärsdrag som når ett sensationellt klimax mot filmens slut. Om man säger så här, det är inte med Alla säger I Love You till hjälp som republikanerna ska sparka ut Clinton från Vita Huset.Men, i varje fall, Allens rastlöse författare rör sig den här gången inte bara på Manhattan, utan också i Paris och Venedig.
I den senare genomför han några minnesvärda charmoffensiver mot Julia Roberts, i den förra mutar han och Goldie Hawn in ännu en klassisk Woody Allen-scen vid Seines strand.Det är kort sagt en njutning från början till slut. Här finns, som i tidigare Allen-filmer, en handfull skådespelare som överträffar sig själva. Drew Barrymore, för att lyfta fram en, visar upp en makalös "star quality", som ledigt för tankarna tillbaka till storheter som Bacall och Davis. Tim Roth som pantad ex-fånge är en komisk pärla i sig och Edward Norton minst lika woodyfierad i sin dialog som John Cusack var i Kulregn över Broadway. Skådespelarna tycks ta intryck. Vi har sett det hos Diane Keaton, vi har sett det hos Mia Farrow. I Woody Allens händer börjar man hacka, stamma och intonera som Woody själv. En Zelig-effekt som heter duga.Själv längtar jag otåligt efter att få se Alla säger I love you en gång till. Eller två. Vårens stora komedi. Min favoritmusikal.Everybody Says I Love You
Skådespelare:
Regi:
