Adaline Bowman (Lively) är vid 29 års ålder med om en olycka som under mystiska omständigheter gör henne immun mot tidens tand. Hon försöker att leva ett normalt liv med sin dotter, förklarar sitt ungdomliga utseende med hälsosam kost och gener, men när hon bör ha passerat 50 blir frågorna för många. Av oklar anledning är FBI också intresserade av henne, och Adaline börjar sitt (eviga?) liv på flykt. Nya identiteter, nya städer, nya jobb som hon släpar sina gamla grejer och sin hund till. Adaline är en bit över 100 år när hon möter Ellis (Huisman) och frågar sig om hon kan fortsätta fly honom och sitt förflutna.
Det finns en galenskap i premissen för Age of Adaline som man önskar hade följt med i hela filmen. Som när en berättarröst påstår att den vetenskapliga förklaringen till hennes tillstånd inte kommer att upptäckas förrän 2035, eller när Adaline ger den unge man som förfalskat hennes identitet karriärråd inom en eventuellt brottslig karriär. Det hade kunnat bli kul. Istället väljer man att berätta en klassisk romantisk saga med tillbakablickar på Adalines långa liv.
Blake Lively bär upp olika sekel väldigt bra, och byter om imponerande många gånger, men verkar ungefär lika oengagerad som publiken. Hur en relation uppstår mellan Micheil Huismans högst osympatiske karaktär och den tillbakadragna Adaline måste ha klippts bort. Det som publiken får se är ett unket ideal från när kvinnor var kvinnor och män var män. Ellis tvingar sig handgripligen och genom maktutövning till att få träffa henne, efter att han har letat upp var hon bor och arbetar. När hon till sist ber honom att lämna henne ifred (igen) drabbas hon av sådan ångest att hon måste be om ursäkt.
Så oroa er inte: det är sjukt ”romantiskt” hela vägen. Utöver det upplevs inte bara Adaline, utan även hennes liv, som extremt tråkigt och långsamt, mycket tack vare något sorts rekord i slow motion-scener. Sammanfattningsvis kan man väl hävda att man lämnar biografen äldre, men att det finns bättre saker att fylla sitt liv med.
