Against the Ropes

[I]Against the Ropes[/I] utger sig för att vara en film baserad på Jackie Kallens liv - den första kvinnliga managern som förde en boxare till världsmästartiteln. Och om det här är hennes liv så kan jag inte annat än förundras över att hon har levt i ett sportfilmsformat. Det här är nämligen ungefär så generiskt som det kan bli. En slags [I]Erin Brockovich[/I] möter [I]Rocky[/I] helt utan substans. Meg Ryan är den käcka tjejen med skinn på näsan som liksom snubblar (Meg Ryan "snubblar" liksom alltid på saker) på möjligheten att bli boxningsmanager. För att understryka hur street smart och arbetarklass hon är går hon omkring och bräker på någon sorts obegriplig engelska som jag tror ska låta som Cleveland- eller Brooklyndialekt. Omar Epps är bad boy-cracklangaren från gatan som motvilligt ska drillas till världens bästa boxare. Och Charles Dutton, som här dessutom gör sin regidebut, är den jordnära, rejäla tränaren som genom disciplin och omtanke ska göra så att det händer. Sen så är det de onda också. De onda hånar Jackie och hennes boxare. De är kvinnofientliga och rasistiska och rynkar på sina mörka ögonbryn mest hela tiden. Och det är allt ni behöver veta. Resten av filmen är en jakt på enkla lösningar och slöa intriger. Detta är en bruksfilm för familjen Joe Blow med boxning för pappa och Meg Ryan för mamma. Men inte ens som ytlig feelgood håller den hela vägen. Den stendumma intrigen, de svaga skådespelarinsatserna och Ryans löjliga minspel suger det mesta av glädjen ur den här sörjan. Det är nog som jag alltid trott: lita aldrig på en film som avslutas med en stegrande applåd.