Aeon Flux dök upp i tv-rutan genom korta snuttar på MTV och i kanalens visuella experimentprogram Liquid television som SVT sände. I mina, då tolvåriga ögon, verkade det extremt fräscht. Innan anime fanns i var mans hem fanns det knappt något att jämföra Aeon med, när hon i invecklade lackbikinis studsade genom futuristiska landskap och mejade ner elakingar. Femton år senare är inte cyber ett prefix som används allt för flitigt och i backspegeln har Aeons kläder otäcka likheter med Lena Philipssons scenkostym från Agent 006-turnén. Så när Girlfight-regissören Karyn Kusama sätter tänderna i historien har ytan fått sig en rejäl upputsning. Känslan från originalserien är dock intakt och så även ramberättelsen. Ett virus har utplånat större delen av mänskligheten. Det samhälle som finns kvar styrs med järnhand av en ny adel består av uppfinnaren av botemedlet och hans hantlangare. Och under fernissan i den nära nog perfekta staden försvinner medborgare och en motståndsrörelse kämpar i det tysta mot makten. Inte helt ovanliga premisser för en sci-fi-rulle alltså. Aeon Flux är inte heller någon Matrix. Den kommer inte förändra vår syn på hur futuristisk action ser ut även om det finns några rätt skarpa partier med organiska vapen som känns relativt nyskapande. Kusama verkar ha lagt ribban på rätt höjd. Jag får intrycket att hon har varit medveten om att det är fluff snarare än konst hon skapat. Och därmed också tagit fluffet på allvar. För som halvpundigt framtidsmörs är Aeon Flux snudd på fulländad.Skådespelare:
Regi:
