Träbocken Daniel Auteuil och isdrottningen Juliette Binoche i samma film - det låter mer som ett hot än ett löfte. Men överraskningarnas tid är uppenbarligen ännu ej förbi.
Den inledande scenen är rent magnifik i all sin kyliga dramatik. Juliette Binochs stela men samtidigt eteriska gestalt står längst bort, långt bort, i en blåtonad skymningssal. Kameran rör sig sakta mot henne, hon tittar ut genom det sista i en lång rad av fönster - blicken i fjärran, sorgsen och förebådande på samma gång.
Anslaget är tongivande för denna films ständiga balansakt mellan det ofrivilligt melodramatiska och det sugande dramatiska. Leconte gick ju med sin förra film, [I]Flickan på bron[/I], vilse bland alla sina romantiska föreställningar om livet och kanske framförallt kvinnans ouppnåelighet, men här är han på rätt väg igen. Känslorna är fortfarande stora men här är de bakbundna av konventioner och ansvar, inte av krystat konstruerade situationer.
Den inledande bilden är filmens nutid, och via en berättarröst flyttas vi något år tillbaka, till 1850-talets Kanada, då Binoches Madame La, fru till Daniel Auteuils manlige kapten, dras in i ett drama på en bortglömd liten fransk kolonialhåla. Maken är inte bara kapten i det militära utan även ansvarig för stadens lilla fängelse där en dödsdömd man, en traktens son, just har placerats. Madame La, som är en fritänkare och en tidig humanist, får svårttolkade känslor för den dömde (som för övrigt spelas med stor inlevelse av regissören Emir Kusturica), och då myndigheterna har svårt att få över en giljotin från hemlandet hinner hon utveckla en kysk men innerlig relation till den närapå ofrivillige mördaren. Den enklaste vägen in i detta triangeldrama vore ju att göra kaptenen och fången till klara rivaler men Leconte och manusförfattaren Claude Faraldo har tacknämligt varit mer ambitiösa än så. Kaptenen dyrkar sin fru och tvekar inte i att hjälpa henne i alla mödor att omvända den dömde, och lika självklart går det äkta paret hand i hand mot samhällets många inskränkta lagar och förordningar.
Leconte lyckas således såväl berätta en klassisk tragedi om en udda och stark passion, som en historia om orädda människor som ser det som sin plikt att göra egna val. Och inte minst stå för dess konsekvenser. Och återigen: även här balanseras det mot pekpinnarnas och det rättrådigas marker - och visst är detta ett kardinaltema, men här förs det fram med finess, med en poetisk mildhet och emfas på samma gång. Allt fångat i en välarbetad scenografi, och vackra och ödesmättade bilder.La Veuve de Saint-Pierre
Skådespelare:
Regi:
