Det uppstår ett uppenbart problem när en filmare som med hull och hår har anammat Hollywoods actiondramaturgi ger sig ut för att berätta sanningen om det hårda livet i den stockholmska förorten.
Debuterande regissören Peter Lindmark, som tidigare har agerat regiassistent på 30:e november och således har ett och annat att svara för, har lyckats med konststycket att pricka in varenda kliché, vi pratar verkligen om en 100-procentig träffbild som existerar i nämnda filmfabrik. Och detta gäller allt från karaktärer och text till scenografi och ljussättning. Vi bockar av den kriminella killen som egentligen vill bli hederlig men som bara ska göra en sista stöt, hans rekorderliga flickvän som får Moder Teresa att framstå som missunnsam, den oregerlige polaren, den läbbige gangsterbossen som utnyttjar huvudpersonens naivitet, den snorkiga överklassflickan, kärleksscenen i blått motljus, de elaka fängelsevakterna, den fattiga men stolta mamman. Och mycket, mycket mer. Men vi hittar ingen trovärdighet. Noll. Den sortens ungdomar som filmen vill berätta om må i vissa fall leva efter rättesnören de plockat upp från action-filmen men jag betvivlar att de ser på varandra genom den vaselinlins som här ligger som en svårforcerad hinna mellan aktörer och publik. Precis som Daniel Fridell, och före honom Staffan Hildebrand, (eller varför inte John Singleton, Boyz N the Hood) ställer sig Lindmark i fållan märkt samhällsnyttiga filmare med förkärlek för simpla budskap och fyrkantig moralism. Det är lätt att visualisera scenen framför sig då Lindmark komponerade sin ansökan om stöd från Filminstitutet: "Jag vill göra en film som berättar att det är dumt att slå varandra och att ta droger". Sådant faller i god jord och plötsligt flödar skattepengarna. Och Lindmark har inte bitit de händer som föder honom. Den redan från början stela och andefattiga dialogen toppas nämligen då och då av tydliga meddelande från Socialstyrelsen, om än uttalade i ungdomliga termer, typ: det är bara puckon som håller på med tjack!Och i detta sammanhang är Paolo Roberto, värstingen som blev ganska snäll, naturligtvis som klippt och skuren. Som aktör har han inte helt överraskande ett och annat att lära bland annat hur man säger "Hej" utan att se förstoppad ut, men det är futilt att racka ner på honom. Skulden till att i stort sett alla karaktärer (med några få undantag) verkar ha tagit valium får väl läggas på rollbesättare och, återigen, på Lindmarks oöverträffat sövande och extremt förutsägbara manus.Behjärtansvärt tema då? Nix. Det här är spekulation, inget annat.
Skådespelare:
Regi:
