The 25th Hour

Roger Wilson 15:33 28 Feb 2003
Det är ingen underdrift att säga att Spike Lee tappat mark som filmare. Som debattör lyckas han med jämna mellanrum skapa uppmärksamhet kring sin person, men filmerna har sedan länge förlorat i kvalité - och har här i Sverige nätt och jämnt släppts på video. Lite har man fått känslan av att Lee letar efter sitt nya uttryck, en ny zeitgeist att skildra. Det är därför inte helt överraskande att han i sin senaste film [I]The 25th Hour[/I] blir bland de första att skildra New York post-9/11. Som en reaktion på hur andra filmare diskret klippt bort scener där tvillingtornen syns i bild, så gör Lee tvärtom - och skriver nya scener som utspelas i rum som vetter direkt ut mot Ground Zero, eller långa vyer av Manhattan från perioden då man hade stora strålkastare som markerade tomrummet i stadens skyline. Lösningen är helt motiverad i en film vars själ helt bygger på och andas New York-atmosfär, men balansgången är svår. Ibland är Spike Lee bara klumpigt övertydlig, som när han låter en av karaktärerna bo i en lägenhet med perfekt utsikt ner i den bygg-grop som är det enda som finns kvar av skyskraporna. Dessutom ger betoningen av WTC-katastrofen visserligen filmen en ödesmättad tyngd, men den äter samtidigt upp energin från den egentliga handlingen. Det blir helt enkelt lite futtigt med den välbärgade knarklangaren Monty (Edward Norton), och hans vånda inför ett stundande sjuårigt fängelsestraff. Filmen handlar om Montys sista dygn i frihet, och den sista kvällen som han tillbringar med sina barndomsvänner på en klubb, där tankarna på att rymma varvas med misstankarna om vem som tjallat på honom - kanske är det till och med hans unga flickvän Naturelle som svikit? Under en resa i USA utsattes jag för den amerikanska trailern för den här filmen flera gånger, och fattade aldrig ett dyft av vad den skulle handla om. Nu i efterhand kan jag förstå att någon på Touchstones traileravdelning freakade inför uppgiften, och försökte få filmen att framstå som en laddad thriller. Lee har nämligen skapat en film som är svår att marknadsföra, det är en eftertänksam historia, som främst bärs av ett stillsamt skådespeleri, vemod och eftertänksamhet och samma hatkärlek till New York som i genombrottet [I]Do The Right Thing[/I] - fast utan det putslustiga eller våldsamma. Men filmens största problem är Philip Seymour Hoffman. Han stjäl hela mitt intresse som den fete, misslyckade läraren som tänker snuskiga tankar om en av sina elever. Hans lilla drama i utkanten av storyn snor fullständigt uppmärksamheten från den förmögne yuppieknarklangarens vånda inför straffet för ett brott han faktiskt begått.
The 25th Hour
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner