13e våningen

[I]13e våningen[/I] står och trampar någonstans mellan kalkon och fyrkantig jättekoloss. Trampar är förresten för mycket sagt, den segar och släpar sig fram mellan oinspirerade skådespelare, häpnadsväckande fantasilösa specialeffekter och en intrig som i bästa fall kan kallas lovande. Det mest intressanta man kan använda filmen till borde vara i studiesyfte, i en jämförelse med [I]Matrix[/I] från tidigare i våras. Hur kan två filmer som bygger på i princip samma förutsättningar, på tanken om olika världar - virtuella och fysiska - som interagerar med varandra, bli så helt fundamentalt olika. Båda leker med vår världsuppfattning, men där [I]Matrix[/I] var eggande, både i det visuella och inte minst för fantasin, är [I]13e våningen[/I] mest fånig, näst intill skrattretande. Och det trots att den totalt saknar humor. Filmen börjar i det sena 30-talets Los Angeles, i något som med lite god vilja kan kallas noir. Hannon Fuller (Mueller-Stahl) glider runt i lyxmiljö med en ung flicka i ena handen och en dry martini i den andra. I dagens 1999 är han dock en hårt arbetande konstruktör av ytterst avancerade dataspel. I sitt jobb råkar han snubbla över en hemlighet, så hemlig att han blir mördad för att han inte ska kunna avslöja den. Snart blir hans närmaste medarbetare, Douglas Hall, misstänkt för mordet. Enda sättet för honom att ta reda på om han verkligen är den skyldige är att resa tillbaka till det 30-tal där Fuller ska ha lämnat ett meddelade till honom. Ja, så ruller det på. Att logiken haltar emellanåt är inte mycket att klaga över, det gjorde den i [I]Matrix[/I] också. Viktigare är att visioner saknas, att det mesta i filmen känns som trötta upprepningar av redan ältade vändningar. Och att skådespelarna verkar ha lika tråkigt som de klåpare som, uppenbarligen utan tillräckliga resurser, satts att sköta specialeffektsmaskinerna. Till och med annars pålitliga Vincent D'Onofrio gör en John Malkovich på tomgång. Kort sagt: hyr [I]Matrix[/I] på video istället.