13 snart 30

Body switch-komedin är tillbaka. Efter [I]Freaky Friday[/I] och [I]The Hot Chick[/I] är det nu dags för en lite mer otypisk variant. Grunderna lades ju under några hysteriska familjefilmsår på slutet av 80-talet. Då handlade det i regel om två omaka personer som bytte liv -- en kavat 11-åring och hans pappa leksakstillverkaren i [I]Vice Versa[/I] (1988), en hjärtkirurg med ohängd tonårsson ([I]Like father, like son[/I], 1987), Steve Martin och en avliden miljonärska ([I]All of me[/I], 1984). Möjligheterna tycktes outtömliga. Men [I]13 snart 30[/I] bygger inte på ömsesidig existentiell panik, utan är mer cosmo girl-versionen av [I]Big[/I]. Allt börjar när en 13-årig Jenna (Shana Dowdeswell) blir lurad av skolans ärtigaste tjejer att pussa den knubbiga nörden Matt. Hon bryter ihop och ber till Gud att få bli vuxen. Swisch, hon förvandlats till Jennifer Garner, har en hårig New York Rangers-pojkvän (som hon givetvis tycker är "gross") och får uppbåda all sin detektivtalang för att försöka förstå vem hon blivit. [I]13 snart 30[/I] är inte fri från slapstick och identitetshumor -- faktum är att det är ganska kul när Jennifer Garner fjortisdansar till [I]Thriller[/I] eller bondar med sina nyfunna pastellvänninor i ett hav mysiga kuddar. Men Gary Winick (som producerat [I]Tape[/I] och [I]Chelsea Walls[/I]) siktar tyvärr mer på en fluffig liten moralitet om vuxenlivets avigsidor. Jenna inser att tjejen som förrådde henne i källaren nu är hennes intrigerande tidningskollega (Judy Greer) -- och själv har hon blivit likadan, med usel relation till föräldrarna och en, för en 13-åring, obegripig förkärlek för att knulla gifta maktmän. Dessutom har hon svikit sin enda verkliga vän Matt (numera hunkig fotograf spelad av Mark Ruffalo). Body switch-komedin [I]13 snart 30[/I] kommer av sig ganska fort, och det kokar istället ner till ett småkäckt och rättrådigt harvande i myten om barns oförstördhet och att alla kvinnor med heltidsjobb älskar att hugga varandra i ryggen. Mer [I]How to Lose a Guy in 10 Days[/I] än utlovad identitetspanik alltså, och det känns i längden lite snopet.