Det gör inte Lloyd Cole något att han har blivit en obskyr kultfigur. Han trivdes ganska bra som hyllad popstjärna, men han har alltid älskat och besjungit de kulthjältar han numera själv tagit plats bland. Några år på dekis, utan skivkontrakt och med gratis akustiska barspelningar som enda sysselsättning, verkar bara ha hjälpt Lloyd Cole att hitta tillbaka till kärnan. För snart 20 år sedan spelade Lloyd Cole & The Commotions för första gången i Stockholm, och hur fantastiska Perfect Skin och Forest Fire än var uppstod inte det där oförglömliga i källaren på Ritz förrän Lloyd Cole sänkte tempot. Med en akustisk singelbaksida som The Sea and the Sand knöt den unga truliga skotten sin hand runt våra hjärtan, och vägrade släppa.
Under åren som följt, fyllda med smarta popsånger, golf, instrumentaler, nya kompband och ideliga Sverigebesök har Lloyd Cole någonstans alltid behållit det greppet. När han nu backar tillbaka in i de avskalade lågmälda och mycket sorgsna sångerna, och framför dem med sin plockande akustiska gitarr som huvudsakligt stöd hårdnar greppet om hjärtat igen. "You say I'm dry, a scientist", sjunger Lloyd Cole i titelspåret, och undertecknad tvingas erkänna att sådana beskyllningar har farit över mina läppar. Men här finns ingen akademisk torrhet, här finns bara äkta vemod, om än oerhört välformulerat både språkligt och musikaliskt. Även om en ensam cover av Nick Caves People Ain't No Good kan synas vara ett udda val passar den perfekt i stämningen. "Rather than company, I prefer cigarettes", sjunger Lloyd Cole, och visar att han fortfarande är mästare på oneliners, och att Morrissey fortfarande är hans enda överman i självömkanden som "Clearly you can see that I am bleeding".
Music in a Foreign Language är gjord för att försiktigt sjunga med i, en sen natt i din älskades öra, eller för att sörja att hon dött. "I'm always gonna be in love with you, amphetamines or not".
