Precis när man var beredd att sortera in den alltmer gitarrmissbrukande Paul Weller i Rory Gallagher-facket och skriva "Jävla yxmördare" över hela den här förhands-CDn, så slår modsfarfar plötsligt till med sitt bästa album sedan andra världskriget. Eller åtminstone hans bästa sedan jazztobakmästerverket [I]Wild Wood[/I]. Paul Weller har tagit bluesen ur brallorna -- tack för det, vi vill aldrig mer höra [I]Peacock Suit[/I] -- och verkar i stället plötsligt kommit ihåg att han en gång faktiskt spenderade sin fritid med att lyssna på The Isley Brothers. [I]Heliocentric[/I] låter souligare än något Weller gjort på mycket länge. Han plockar in stråkar, blås och ger stort utrymme för piano och orgel. Han sjunger också så jävla bra att man får lust att ta på sig Lokko-peruken och skrika "Brighton Beach 1963!" tills korna går hem. [I]Sweet Pea, My Sweet Pea[/I] och [I]A Whale's Tale[/I] är oemotståndlig akustisk soul i klass med Style Councils tidiga B-sidor. Överlag så låter Weller både mer fokuserad och avslappnad än vad han gjort på länge. Inspirerad är ett ord som kanske tappat sin värdeladdning, men det är det bästa ord jag hittar här. Paul Weller låter inspirerad igen.Skivbolag:
Artist:
