Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen.
Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage.
Men kanske fick han tillräckligt utlopp för sitt experimenterande på den olyssningsbara EP:n In Another Room från januari i år, för sedan händer något. Paul Weller samlar sig till en skiva som är mer fokuserad än något han gjort på den här sidan millenieskiftet. Modernt är det naturligtvis inte, utan som vanligt 1971 eller 1972, men likväl är det en lättnad och en njutning att Paul Weller landar tillbaka i soul igen. Precis som han gjorde på de tidiga The Jam-singlarnas b-sidor och i stunsiga blåsarr både med sena The Jam, som han gjorde när Style Council var som bäst och som han excellerade i på sina tidigaste soloinspelningar.
Mycket riktigt finns Mick Talbot, hans parhäst från Style Council, med på flera spår, och tillsammans manar de fram Bill Withers ande bland annat för den starka balladen More. Rockets lockar med både fett blås och smäktande stråkar, och till och med när han anstränger sig för att hitta något användbart i vår samtids r’n’b i Earth Beat med gästsång av Col3trane låter Paul Weller förträffligt bra.
