Alltså, visst unnar jag distingerade musikgentlemän att blippa och bloppa nyfiket på sina barns moderna musikapparater. Någon gång kan det ju till och med uppstå något spännande att inkorporera i den egna musiken. Svårare att fördra är däremot när veteraner envisas med att ge ut sina planlösa "experiment" på skiva, och än mer att Grisbuktsrådgivare och blint lojala fans uppmuntrar och försvarar dumheterna. Efter tre föregående skivor av ofokuserat nyskapande från Paul Weller är det alltså med viss skepsis jag närmar mig ett album som på förhand annonserat som "framjammat" i studion utan utgångspunkt i sådana konservativa företeelser som låtidéer.
På Saturn Patterns finns det sådant som besannar farhågorna. Något så ointressant som åtta och en halv minut långa These City Streets hade han aldrig drömt om att överväga ens som singelbaksida för 35 år sedan, och de lustiga ljudeffekterna som omotiverat bubblar fram i den i övrigt MC5-ljudande monotona Long Time och i Pick It Ups annars vänligt loja groove borde någon ansvarstagande vän satt stopp för. Men någonstans har Paul Weller kvar sin kärlek till den vassaste popen och känsligaste soulen, och värmen i Going My Way påminner om Style Councils tidiga ballader. Även Phoenix soul bekräftar att förmågan för storverk inte är förlorad, och om Paul Weller bara underkastade sig en lite mer trångsynt och sträng producent som vågade skicka hem honom för att skriva färdigt låtarna innan inspelning skulle han fortfarande kunna göra ett fantastiskt album. Fråga Noel Gallagher, vetja!
