Sex fortsätter att provocera. Oavsett om det är övergreppskinks i The Idol eller Bhagavadgita-snusk i Oppenheimer.
I första avsnittet av skandalserien The Idol stöter vi på en intimitetscoach som är där för att hjälpa artisten Jocelyn. En intimitetscoach jobbar med att se till att vissa gränser inte överskrids, att artistens eller skådespelarens kropp inte exponeras för mycket och att alla fotograferingar och inspelningar sker tryggt och enligt protokoll. Men kort efter intimitetscoachen har presenterats för tittaren blir han inlåst på toaletten av Jocelyns manager. Det är som om tv-serien säger till oss: nu blir det åka av!
“Film handlar om att män ska visa andra män vad de ser”. Inom modern filmvetenskap är “den manliga blicken” ett utslitet begrepp, trots det har ingen förklarat det så enkelt och självklart som manusförfattaren Joey Soloway gör i dokumentärfilmen Body parts om hur nakenscener har industrialiserats i filmfabriken.
Det finns ingen ond agenda i botten, bara det simpla faktum att män ser det män ser. Och som kvinna i en mansdominerad bransch gör man bäst i att spela med. Det är underförstått att man som färsk, kvinnlig skådespelare får räkna med att bli castad som Stripper #1 som dansar topless runt en stång som en del av bakgrundskulissen medan maffiabossarna diskuterar nästa beställningsmord. “Först när man får en Oscar slipper man att klä av sig naken”, konstaterar en kvinnlig skådespelare i Body parts.
För de mer etablerade kvinnliga skådespelarna finns det body doubles att tillgå, där okända skådisar får hoppa in när stjärnornas kroppar ska exponeras. Ta bara den klassiska duschscenen från Psycho där Anthony Perkins hugger ihjäl Janet Leigh, redan där var det en body double som användes för alla vinklar där inte ansiktet var i bild.
I en intervju med englands sunkigaste tabloidtidning, The Sun, säger Lily-Rose Depp att hon vägrade använda en body double och att hon ansåg att nakenscenerna inte bara var nödvändiga utan rent av terapeutiska. Det må vara hänt att nakenheten var viktig för The Idol och rollen som Jocelyn. The Idol hade garanterat varit en annan serie utan mängden nakenhet, men hade den varit sämre?
Även om ambitionen var att skapa något nytt och provocerande har The Idol snarare verkat i en uråldrig tradition. Nakenheten och de övergreppsromantiserande sexscenerna påminner om sådant vi redan har sett i filmer som Bernardo Bertoluccis Last tango in Paris - från 1972!
Om man bestämt vill provocera med sina sexscener får man ta till mer kreativa grepp. Som i Oppenheimer, där Cillian Murphy läser den hinduiska heliga texten Bhagavadgita medan han har sex med Florence Pugh. Scenen blev ungefär lika poppis hos hinduer som Paludans koranbål blivit hos muslimer.
Jag vet inte vad jag vill komma med det här mer än att sex är svårt. Både på låtsas och på riktigt. Kanske är det Barbie-filmen som kommit på den hittills bästa lösningen. Genom att helt enkelt fräsa bort könsdelarna.
