Chockerande resultat från en ny rapport av Boinstitutet får Alexandra Lundbladh att ifrågasätta ungas verklighetsuppfattning.
När jag var 17 år var en av mina pirrigaste sysselsättningar att kolla på Södermalmslägenheter på Hemnet och planera vilket område jag skulle bo i när det var dags att flytta hemifrån. Jag förstod såklart redan då att det skulle bli svårt att köpa en lägenhet för sju miljoner som 20-åring men jag hade en plan. Med hjälp av positiva tankar skulle Law of Attraction (och min unika utstrålning) hjälpa mig att få precis den lägenheten som jag ville ha.
Klipp till idag när jag som 22-åring bor i min drömlägenhet på Nytorget och har allt som jag drömde om.
Skoja, jag bor i Västerås och pendlar dagligen 20 mil till och från Stockholm. Jag har med andra ord inte riktigt lika positiva (naiva?) tankar längre. Det verkar däremot dagens 17-åringar ha och just det vill jag prata med er om nu. Innan det är för sent.
Boinstitutet har med hjälp av Ungdomsbarometern precis släppt en rapport baserad på svar av unga mellan 15 och 24 år från olika delar av Sverige. Den berör ungas aktuella bostadssituation och hur de tror att den ser ut om några år. Eftersom jag själv tillhör den äldre delen av målgruppen anser jag mig ha tolkningsföreträde på ämnet, åtminstone i Stockholm. Som jag ser det finns det (om än en smula generaliserat) tre tydliga kategorier av unga på huvudstadens bostadsmarknad:
Jag måste bort härifrån så jag flyttar till Stockholm. Nykomlingarna som emigrerat från Vetlanda eller Gävle och nu måste nöja sig med skamlösa andrahandskontrakt i jakten på sin kreativa karriär.
Tekniskt sett fick jag pengarna av mina föräldrar men det är ju ändå jag som köpt lägenheten. Dessa personer har aldrig behövt bekymra sig över sin boendesituation på riktigt utan sover gott om natten med tryggheten av sina fonder att vila huvudet på.
Om jag bor kvar hemma ett tag till har jag nog råd med en weekend i vår. De unga som växte upp i Stockholm och nu har svårt att slita sig från barndomshemmet. Och varför skulle de? Här råder brist på både rika föräldrar och den sjuka ambitionen som driver någon att tacka ja till en andrahandsetta i Älvsjö som kan försätta dem i personlig konkurs.
Att jag inte nämner hyresrätter med förstahandskontrakt i beskrivningarna beror på att det är en så gott som omöjlig bostadsform för personer som inte stått i kö sedan 1973.
Men tillbaka till undersökningen och ungdomarna. En tredjedel av 15- till 19-åringarna har nämligen mage att tro att de kommer att landa ett förstahandskontrakt på en hyresrätt när de ska flytta hemifrån. Endast fem procent av dem ser ett boende i andra hand som det mest realistiska alternativet.
En annan punkt som fångade min uppmärksamhet var ungdomarnas maxgräns för månadshyra. Den dras vid 5000 kronor. För att sätta det i perspektiv undersökte jag vad Blocket Bostad har att erbjuda i Stockholm för den summan. Högst upp i sökningen finns ett rum att hyra i Hagsätra för 5000 kronor i månaden och lite längre ner erbjuds ett annat rum i Kärrtorp för samma peng.
En intressant sak är att många svarande verkar medvetna om bristen på förstahandskontrakt, och trots det vågar hoppas på att just de ska vara den utvalde när det kommer till kritan. Jag har svårt att dra en annan slutsats än att deras svar bottnar i (oskyldig) narcissism och övermod. Jag har varit där, jag förstår dem och jag ömmar för dem. Jag är också en del av Generation Z, det är inte vårt fel. Vi är smarta, ambitiösa och snabba, men vi är också naiva, lata och självupptagna. Varenda en av oss lever med känslan av att ”ha något speciellt” och övertygelsen att det så småningom kommer att gå bättre för oss än för alla andra.
Men bostadsmarknaden tar inte hänsyn till Generation Z. Bostadsmarknaden har ingenting alls till övers för någon utan kapital. Boinstitutets rapport är ett bevis på att vi måste rädda den här stackars generationen innan de kraschlandar i spillrorna av sina Södermalmsdrömmar. För vi vill väl inte att de slutar upp som hemlösa, eller värre - som Västeråsare.
Läs Boinstitutets rapport här.
