"Jag vill känna mig som ett superlativ hela tiden"

En av landets mest älskvärda artister sitter just nu i studion, men det är bokstavligt talat lugnet före stormen. 

2022 var en enda lång turné för Thomas Stenström och än finns det inga planer på att sakta ner. När vi ses i hans studio är han mitt uppe i att syna, förbättra och färdigställa sitt kommande album Superlativ 97, sedan väntar sommarturné. 
– Jag vill att det ska bli så jävla bra som möjligt, men jag tror också på att inte sitta och älta för mycket. Att vara kvar i den kreativa känslan där man började med det. Det får inte gå för lång tid, då kan jag lika gärna göra en ny låt eller skriva om något annat problem. Jag är rätt kass på det här egentligen, men det gör också att jag gör mycket musik. Mer musik än de flesta andra, för att min största inspirationskälla är att gå vidare till nästa grej. 

Framåtrörelsen är Thomas Stenströms starkaste vapen. Till det kommande albumet Superlativ 97 har han skrivit 30 låtar, fastän det i slutändan bara kommer finnas plats för tio. 
– Jag har verkligen ansträngt mig allt jag kan, men sen känner man ändå alltid att man inte är säker på om man har tagit det hela vägen hos sig själv. Man kan hålla på i en hel evighet. För mig är stunden jag gjorde musiken när jag satt här för typ ett halvår sen och kände att jag behövde skriva en låt. Det är då jag gör min grej. Allt som händer efteråt är askul, typ när vi var i Göteborg och spelade in, men sen när man ska göra klart det är det — även fast jag gjort sju skivor — så jävla svårt att veta någonting om när det är färdigt. Jag vill göra min magnum opus. Det ska vara en legendarisk jävla skiva varje gång. 

Varför håller man på sådär?
– Jag vet inte, men annars är det ingen idé, tycker jag. Jag vill skapa något som är helt banbrytande, jag vill göra grejer som jag inte har hört innan. 

Den inställningen kanske är viktig för att orka harva på. 
– Det är väl en drivkraft i sig. Men jag vet inte, jag skriver också låtar bara för att jag alltid har gjort det. Det är både att man behöver få något sagt, men också att man ska ha något att göra. Det är jävligt osexigt, men jag måste ha nåt att göra, annars blir jag galen. Så då skriver jag en låt.

Det finns väl hur mycket som helst att göra.
– Jag tycker inte det. Det här är det enda jag tycker känns meningsfullt, eller spännande. Jag har testat allting och det enda som fortfarande är spännande är att skriva en låt. Att spela live är fortfarande asspännande också. Det finns inget annat i livet. 

Du lever nog ett mer spännande liv än de flesta andra. 
– När man håller på med det här höjer man hela tiden ribban för att bli förvånad. När man har spelat på ett utsålt Globen och sett det är det inte lika roligt. Adrenalinorganen är utnötta. Jag fick inte ens adrenalin när jag hoppade fallskärm, jag blev typ lugn av det. Det var i och för sig mitt under en turné, men då kommer jag ihåg att jag tänkte att nu är nåt knas. 

Du sa tidigare att du “kände att jag behövde skriva en låt”. Kan du beskriva hur det känns i kroppen när du behöver skriva en låt?
– Det är olika delar. Det är mitt tjack, min drog. 50 procent, eller kanske mer, är att jag söker känslan som jag fått de gånger jag lyckats skriva någonting som jag tycker är bra eller i stunden är förvånad över. Den jagar jag hela tiden. Sen är det också så jag hanterar saker jag inte förstår. Det är typ det enda utloppet jag har som funkar numera. Om jag är ledsen eller stressad eller arg så är det det jag bör göra. Det sitter i kroppen bara. Det blir svårare och svårare att komma ihåg det, men det finns fortfarande där. Jag har köpt det här placet, det är en fristad för mig men jag går inte hit och skriver på beställning. Att spela in är en annan sak, att skriva en låt är heligt. En helig stund. Sedan kan man gå hit och…vad fan man nu håller på med, slå på alla grejer här. 

Skriver du i mobilanteckningar eller hur skriver du?
– Ja, tyvärr. Jag tänkte på det häromdagen, det är så jävla dåligt. Jag kan visa lite. Här är senaste anteckningen: “Marklyft, armhävningar, chins, sidoplanka, hjul”. Nästa: “Alternativa titlar till Superlativ 97”. Sen: “Köpa fresh pasta”. Det är en färg. Jag hatar det här. “Setlist sommar 2023.” Det är ingen struktur här. Jag skulle egentligen vilja ha ett jävla block. 

Har du inte ens mappar i anteckningarna?
– Nej, ingenting. Jag har allt såhär bara. Jag har mappar men jag går aldrig in i dem. Om jag kommer på textrader och sånt så går jag bara in och skriver det, men så är jag på gymmet och ska göra marklyft så då skriver jag också det. Men det är sämst. Och jag tappar bort grejer hela tiden så jag måste ju ha det i telefonen. Den är liksom det viktigaste jävla verktyget för att det ska bli något överhuvudtaget, den här anteckningsappen. Jag kan se om jag har varit inspirerad för då är det bara massa texter. Om jag inte är det så är det typ sånt här — träning, köpa nåt skit. De senaste tre veckorna har det inte hänt mycket där som har varit värt att skriva ner. 

Kan du läsa upp hur början på en låttext kan se ut? 
– Här är en textrad som kom med på albumet, tror jag. Så här börjar det oftast, att jag bara skriver ner nåt. Det står: “Mina tonår sitter kvar jag växte upp alldeles för fort jag har sett saker som jag bett till gud att han ska ta bort.” Så skriver jag ner det och sen hittar jag det när jag sätter mig ner och ska skriva nåt och då börjar jag med den lilla texten. Här är Ser du månen där du är ikväll, första raden. Det kan vara så banala grejer men det är det jag älskar, typ “Nånstans är det natt just nu, nånstans är det dag”. Det är exakt såna rader jag försöker våga skriva ner, som inte är så jävla smarta. Jag vill att det ska vara Avicii-lätt, för de bästa låtarna jag vet är det. Thåströms bästa texter är svinlätta. Det finns en djupare mening och man bygger det runt det, men jag försöker alltid hitta de där grejerna som kan öppna upp en enkel idé. Sedan ska det kännas som att det finns en massa bottnar i det där men jag letar alltid efter den där enkla raden. Just den är en sån rad som öppnar upp hela den låten typ. Det är natt nånstans och det är dag nånstans. 

Haha ja, det är väldigt enkelt, men det är också fint. 
– Jag försöker ofta söka de där, men då måste man lära sig att våga skriva ner allt för det blir ju skit. Alltså 92 procent är oanvändbart, för att man måste hitta enkla saker för att kunna skriva mer diskbänksrealism, och sen försöka skriva lite poesi där emellan. Att skriva mycket tycker jag är nice. Jag har en Bob Dylan-bok här. Jag lyssnar inte på Bob Dylan, men den ligger där bara för att det är så jävla många låtar i boken, 800 eller något. Tro fan inte att alla är bra där inne, det är säkert nån som påstår det, men det kan de ju inte vara. Sånt tycker jag är inspirerande. Skriv bara ner det du tänker på och gör så fint du kan. 

Jag tycker det är skitfint med personer som producerar mycket, för att jag själv tycker att det är så svårt. 
– Ja, det finns ett självförtroende i det också. Jag har sagt sedan dag ett att jag skiter i vad alla tycker, men det har inte varit sant förrän nu. 

Du kanske behövde intala dig själv att du sket i alla andra för att våga?
– I början var det så. Man var tvungen att säga det, men nu har jag bevisat för mig själv att jag inte bryr mig längre. Jag gör bara det här för min egen skull och det är en jävla skön grej. Jag vet att jag har sagt att jag inte läser recensioner om mig själv — det säger ju alla men det är aldrig sant — men nu gör jag faktiskt inte det. Det är ett bevis för att man hamnat där att man bara bryr sig om sin egen bedömning av sig själv. Mycket sånt har hänt senaste åren. Jag bryr mig bara om vad min producent Johannes tycker, eller de som står mig närmast musikaliskt som kan syna mig på riktigt. 

Varför heter albumet Superlativ 97?
– För att det svänger superlativ 97. Det finns ett chiffer där, man får försöka lyssna på texterna och förstå varför. Superlativ är ju det ädlaste adjektivet. Jag vill känna mig som ett jävla superlativ hela tiden. När vi kom på det tyckte jag att det förklarade mycket om vad jag försöker göra med musik. Jag vill att det ska vara starka känslor hela tiden. 

Jag tänkte på det när jag gick hit. Att din musik känns som kvällar när allt kan hända. 
– Jag lever för den stunden när man släpper taget. Jag har liksom aldrig skrivit en glad låt i hela mitt liv, men folk blir ändå glada av musiken och det tycker jag är fint. När jag hör musik där man inte riktigt kan definiera vad den som sjunger känner blir jag lite misstänksam, att de försöker fejka något. Att man liksom döljer sig bakom, att man inte hör texten. Det kanske inte är så bra då. Jag försöker alltid trycka på och vill att det ska vara stora, starka känslor hela tiden. Det är det jag alltid gått igång på. Med det sagt kan jag skriva om en jävla söndag, hur meningslös den är. Men då ska det vara den meningslösaste söndagen som någonsin har skett i världshistorien, för att jag ska känna att det är relevant att ens prata om den. Då tycker jag att superlativ förklarar rätt bra. Jag gjorde den tatueringen igår! Ser den bra ut eller? Jag har inte sett den, säger Thomas och visar upp nacken där bokstäverna och siffrorna präntats in. 
– När vi spelade in hade de dragit dit en tatuerare utan att säga någonting. De vet att jag går med på vad som helst.

Thomas bläckprydda kropp är en konsekvens av hans rastlöshet — när tillvaron blir för händelsefattig tar han till nålen. Under pandemins turnéförbud tillkom tio tatueringar, vilket kanske framför allt säger något om hans enorma kärlek till scenen. 

Är det lika kul fortfarande? 
– Det är roligare än någonsin. Jag gör musik för det. Jag har vuxit upp i den miljön, mitt första jobb var att jag satt och spelade trubadur på något fylleställe i Uddevalla när jag var 16 bast. Jag blir lugn när jag står på en festivalscen och folk håller på och jobbar bakom och det är sladdar överallt. Det är liksom mitt hem, och det är där jag är bäst. Plus att vi har samma gäng som spelat hela tiden. Det är en dröm. Vi behöver inte säga nåt till varandra, man hör vad den andra ska göra fem sekunder innan den gör det. För mig är det allt. Just nu med plattan är det som att det är hårt jobb. Min semester är till sommaren, när vi ska göra 25 gig. Jag bara längtar tills jag får komma ut dit och andas. 

Hur är känslan tio minuter innan du kliver på scenen? 
– Jag tror att det är enda gången jag har möjlighet att ha hela mitt fokus på en sak. Jag försöker titta på Succession som alla tittar på men jag tar upp luren 20 gånger eller går ut i köket. Det som händer tio minuter innan gig är att jag är totalt fokuserad och jag älskar att vara totalt fokuserad. Hittills är det den enda miljön, platsen och stunden som jag har lyckats vara det. Jag tror också att det är därför jag är så pass beroende av det — man känner sig jävligt bra som människa när man är fokuserad. Tio minuter innan försöker man bara njuta av att ha hittat den här laserstrålen. 

Och tio minuter in?
– Jag försöker komma på något som ingen sagt, men det är det här, tiden står still, du vet. Den finns inte, det är bara total kreativitet typ. Jag tänker mycket på publiken, all musik händer bara. Jag försöker läsa av lokalen liksom. Det är bara något lugn. På något sjukt sätt är det så. Allting är bara lugnt.

Kan du berätta om ett fint turnéminne från förra året?
– Giget i Globen, när det var första gången på två år som vi ställde oss på en scen. Jag har stått med det här gänget på nån jävla nattklubb i Skövde i en källare och börjat spela 00.30 på kvällen och gått upp och kört en halvtimme. Stått och roddat ner alla grejer med Red Bull Vodka under fötterna. Den grejen har vi gjort ihop så många gånger, och så står vi där. Vi hade en front drop som hängde ner framför oss när vi började spela som sedan skulle falla ner. Och så står man där bakom och bara tittar på varandra. Jag drog ut på det introt skitlänge, man började liksom gråta, sen föll det och så var det 11 000 personer där. Den stunden var religiös för att man tittar på sin kompis som man gått igenom en massa grejer med, som inte har med musik att göra för att vi också är bästa kompisar, och så får man göra den grejen ihop. Jag minns att jag tänkte att shit, det här får fan inte alla göra. Alla får inte uppleva den här grejen. 

Thomas beskriver en känsla av full kontroll.
– Det var som att jag väntat hela livet på möjligheten att visa att jag kan få Globen att kännas som en nattklubb. Det var nåt man hade drömt om och kanske glömt bort, och så var det bara fan, nu får vi göra det här. Och jag visste att vi skulle ta vara på den chansen. Den stunden när vi stod bakom det här tyget minns jag som en helt fantastisk grej att få göra med sina kompisar. Det var den absolut coolaste grejen som jag gjort live någonsin. När man tänker på sånt som man drömmer om tänker man att det är en slutdestinaton — när jag når målet eller drömmen, då är det klart. Men när man står där inser man att det är tvärtom, det är liksom början. Det är början på nåt helt sjukt och det hade jag aldrig fattat. Nu står man här och får göra nåt man drömt om och så känns det som att det är en nystart. Nu börjar det. Allt innan var bara försäsong. 

Vad fint. Det känns som att många vittnar om att de känner sig tomma när de har uppnått stora mål. 
– Jag har liksom ingen affärsplan, den är inte baserad på framgång. Den är baserad på att åstadkomma saker. Mina drömmar var i perspektivet ganska små när jag var liten. Jag drömde om att inte jobba på Uddevallahem eller Coop. Det var min stora stora dröm, tänk om jag får ta mig någon annanstans än här, från den här lilla stan och alla begränsningar som jag upplevde att folk satte på en. När jag flyttade hit upp kanske jag kände tomhet, men den här grejen har jag nog aldrig sett som en bild framför mig. Jag har inte gått och tänkt att där är Globen, en dag! Jag har tänkt att tänk om jag kan skriva en till låt imorgon, vilken grej om jag klarar att göra en skiva till. För mig var det en insikt — nu börjar allting. Det känns som att man hållit på hela livet, vad härligt att det startade nu. Att vi löste det. Det har varit en bumpy road, livet är ju det. Jag förstod mycket grejer bara på de korta sekunderna. Sedan tog man bara nästa ackord och körde. Men jag stannade ändå upp där och mycket tänktes på. 

Han tar sats och fortsätter.
– Uppfattningen som jag får att andra har av mig är att jag glider runt och så bara händer det saker som jag inte är beredd på. Att jag bara är så här, wow, jag är så tacksam. Vilket jag verkligen är, men du kommer inte dit om du inte vågar säga ja till grejer och satsa stort. Och vågar tänka att inget är omöjligt och alla de här klyschorna. Men det är ganska talande att jag kände så de första 40 sekunderna där, och sen när jag gick av scenen träffade jag min bokare och vapendragare Johan Lindqvist. Det första jag skrek till honom var “Vad gör vi nu?”. Det var två timmar senare. Hela det känslospektrumet är där. Den där kyrkliga stämningen när man tittar på sin kompis och sen efteråt var det enda jag tänkte: “Ge mig mer!”.

Jag kan tänka mig att man blir beroende av känslan om man har fått uppleva den. 
– Ja, verkligen. Med det sagt tror jag också att man kan uppleva den i allt möjligt. Det här är bara en extremt tydlig grej, när man upplever den höjden av självförverkligande och adrenalin. Min farsa bygger hus. När han har byggt ett skitfett hus känner han ju det. Det är bara inte lika tydligt som när man står inför 11 000 pers. Jag gjorde det, jag trodde aldrig det skulle gå men jag gjorde det. Folk har det i sina liv om man bara vågar, vad det än är. 

Det känns som att jag är på en inspirationsföreläsning.
– Haha bra! Det är precis så jag vill att mina intervjuer ska vara.

Thomas Stenström är tolv år in i karriären och har betat av musiksveriges motsvarighet till big five. Jag frågar vad som återstår.
– Mer! Större! Bättre skivor! Det känns som att jag precis har börjat och förstått. När man känner så känns det också som att det är en jävligt lång bit kvar. Det finns större ställen och det finns läskigare grejer. Det finns så mycket som jag vill övervinna och göra. 

Vad vill du göra?
– Jag kan spela Globen fyra gånger i rad då. Den definitionen av att ha gjort mycket — att det är många människor som lyssnar på en och många som kommer och tittar — det är mer en effekt som jag ser på det. Vilket är fett, och det är klart att jag vill se hur det känns att spela för 50 000 personer. Men framför allt tycker jag att den stora inspirationen är att inte tappa farten och att fortsätta göra musik och fortsätta utmana sig själv. Göra den grejen hela tiden bara, för det är klart att det blir svårare och svårare. Om det är det här dagliga antecknandet och att hela tiden beskriva sin vardag i musik och fortsätta göra det under en lång period som ett liv är, det är typ det jag ser som mitt mål. Att klara av det på ett ärligt sätt. Jag kanske skiter i det och slutar om ett tag, men den enda gången jag faktiskt tänker på sådana här grejer är när någon frågar mig. Jag bara gör och tycker att det känns jävligt meningsfullt. Samtidigt vet jag inte vad jag vill göra, men det finns jävligt mycket jag inte gjort. 

Thomas Stenström spelar på Lollapalooza Stockholm i slutet av juni, turnerar landet runt under sommaren och släpper albumet Superlativ 97 i oktober.