Gustaf Westman: "Jag är svindålig på inredning"

Gustaf Westman har skissat sedan han var barn. Nu säljs hans designmöbler världen över. Nöjesguiden har knackat på hemma hos designern för husesyn och kafferep. 

— Du får hjälpa mig att välja kläder, säger Gustaf Westman när han öppnar dörren.

Medan han rotar igenom garderoben och fixar håret kollar jag runt. I ettan på Södermalm trängs mängder av designmöbler i olika färger. Dels Gustafs egendesignade, dels klassiker som franska sjuttiotalssoffan Togo. Två av väggarna är prydda med en tapet som Gustaf tagit fram för Boråstapeter. Han har högar av designböcker, ovanpå högarna blockljus, keramik och kaffekoppar. I en Stringhylla står leksaksfigurer i plast föreställande karaktärerna Mikey, Vince och Tobbe från Disneyserien Rasten. Gustaf berättar att de är gamla McDonalds-leksaker, från 1998 visar det sig. En Gustaf Westman-lampa hänger i exakt rätt höjd för att man ska råka slå i den vid varje passage, och så under den en stor matta som både jag och fotografen Linn halkar till på.

Gustaf Westmans historia är lite av en konstnärlig framgångsklyscha — när andra barn önskade sig Xbox önskade han sig designböcker och lampor. När andra ritade hästar och träd ritade Gustaf möbler, byggnader och kläder.
— Oftast låtsades jag ha någon konstig uppgift till mig själv, att nu ska jag skissa det här och så gjorde jag det. Jag har alltid vetat att jag vill jobba med något kreativt, men sedan exakt vad det skulle vara visste jag inte. Jag har testat att jobba lite på klädföretag, jag har pluggat arkitektur, jobbat lite som arkitekt och sedan skalat ner till möbler. Men jag var fanatiskt intresserad när jag var barn, så det kommer väl därifrån.

Hur var det att växa upp i Dalsjöfors?
— Väldigt bra. Väldigt mycket villaområde och alla känner alla, typ. Det är väldigt tryggt i det hänseendet, man kan hälsa på folk och man går och spelar fotboll. Hela Dalsjöfors är liksom uppbyggt utefter en textilfabrik. Borås är ju textilstaden. Dalsjöfors var en av orterna som växte på grund av det. Det finns en gigantisk fabrik som är superfin. Mycket traditioner kommer därifrån, med företagande. Jag tror att den andan ligger lite i blodet.

Gustaf är familjen Westmans första företagare, men det var hans mamma som tidigt visade honom dansk design genom att fylla hemmet med samlarobjekt.
— Man måste nog bli introducerad för det. Om man inte har sett det är det kanske svårt att tänka den tanken. Det är en ganska priviligerad tanke att tänka att man kan jobba med design typ. Jag vet inte, det känns som det.

I vintras vann Gustaf Nöjesguidens Stockholmspris i kategorin Konst. Förutom äran innefattade vinsten en bil från Lynk & Co.

Du har körkort?
— Ja jag har körkort. Man tänker typ att man inte behöver bil i Stockholm, men nu blir jag såhär…jag kanske ska ha en bil.

Det är så nice att kunna åka till typ Bauhaus.
— Det går ju inte utan bil. Jag tog bilen till Kungens Kurva, jag skulle bara gå på systemet och sen gick jag runt i köpcentret. Det var ganska kul, titta på folk typ, vad gör alla? Det var så mycket folk. Nu låter det som att jag är värsta snobben.

Safari i förorten.
— Ja men det var lite såhär…aa just det. Man går runt här på Södermalm och går ner och tar nån kaffe, men här är ju alla. Det finns så många såna köpcentrum i Stockholm också. Vi åkte runt till massa olika Stadsmissionen, vi var i Farsta Centrum.

Där har jag jobbat. På McDonalds.
— Det kanske inte är så kul, eller jag vet inte. Jo?

Det var inte för mig. Jag drömde mardrömmar om olika ordrar på nätterna. Vad var ditt första jobb?
— Lager. Min mamma jobbade med sy- och garnartiklar typ. Men det var inte heller för mig. Alltså jag gjorde fel hela tiden. De flyttade mig till det enklaste, typ flytta saker inom lagret för att det inte skulle skickas ut fel till kunder. Jag var så lat också.

Hur gammal var du då?
— 14-15. Min bästa kompis var med där också, hans mamma jobbade också på det stället. Han var skitduktig. Det var alltid så: Jakob klipper gräset, varför kan inte… härmar Gustaf med klassisk mammaröst.

Man har ju inte så mycket krav på sig när man jobbar i den åldern. Frågan är om man ens hjälper till eller bara gör det svårare för dem genom att vara där?
— Man gör det typ svårare för dem. Sen går man ju runt lite i sin egna värld där. Men vissa jobb, typ McDonalds, måste man ju vara lite alert och ta egna initiativ.  Eller man måste typ ha bollsinne, vad behöver göras.

Ja. En gång tog min chef in mig på kontoret och sa att jag behövde halvera mina ordertider.
— Nej! Shit. De har inget sånt att man får högre lön ju snabbare man är?

Man kanske kunde bli skiftledare, men det blev aldrig jag. Vad har du haft för andra jobb?
— Jag jobbade länge på förskola efter gymnasiet, innan jag började plugga. Det tyckte jag var jättekul. Men också väldigt chill när man är typ vikarie. Man behöver inte göra något pappersarbete, man behöver bara leka med barnen och hitta på grejer.

Det låter mysigt. 
— Det passar ju inte alla, många tycker att det är ett mardrömsjobb för att det är skrikigt och så. Men nej, jag vet inte. Det var också väldigt bra för psyket, eller att man var tvungen att skärpa sig lite. Det är som någon slags militärtjänst tänker jag.

Efter tre års arkitektstudier och en tid som praktiserande arkitekt började möbeldesign ta upp alltmer av Gustafs tid. Genombrottet kom när hans stora spegel med vågig ram, Curvy Mirror, drog uppmärksamhet till sig både i Sverige och internationellt. Gustafs objekt är lekfulla, mjuka i formerna och ofta färgglada. Som ett tonårsrum från nittiotalet i designskepnad.

Det han fått i kreativitet, saknar han kanske i stället logistiskt. Under intervjun väntar Gustaf på ett paket och berättar att det tar upp en stor del av tankeverksamheten bara att veta att ett paket är på väg.
— Så jag får ju inga gratissaker längre från olika företag, för att jag bara nej jag vill inte ta emot nåt, jag vill inte ha paket. Det är jättejobbigt!

Gud vad knäppt, varför då?
— Jag vet inte vad det är. Jag tycker det är så svårt att lista ut hur allt ska gå till, typ.

När Gustaf ska göra kaffe krävs det totalt fyra ansatser innan något kaffe faktiskt blir gjort. ”Just det, kaffe” kommer han på och går mot kaffebryggaren men avbryts varje gång av något som behöver flyttas på, eller tas fram, eller ett klädbyte inför fotograferingen. När kaffet väl serveras får jag det i en gul Gustaf Westman-kopp, själv dricker han oftast ur vanliga dricksglas.

Hur har det varit att ta in andra personer i ditt företag?
— Det har varit ganska naturligt. Den första personen jag tog in var Petter, som hjälpte mig att starta företaget, kan man säga. Det hade jag aldrig klarat själv, som jag berättade med logistiken. Jag kan liksom inte läsa ett papper eller skicka en blankett typ. Och det var väl egentligen att jag hade fått förfrågningar om att köpa grejer, och då var det typ så…Hur gör man det här? Så det hade inte gått om han inte hade hjälpt mig att starta upp själva företaget. Sedan till exempel Linus som gör produktutveckling hade praktik här när han pluggade industridesign på Konstfack. Jag insåg att han var skitduktig och att det skulle hjälpa oss jättemycket. Så det har skett väldigt naturligt. Sedan är inte jag speciellt bossig, det är frihet under ansvar. Man får göra vad man vill typ.

Det är svårt att missta Gustaf för en bossig person.
— Det är bara kul, det är roligare att vara fler. Sen är det ju press för att man ska betala löner och så. Det blir en helt annan press än om man hade varit själv och tagit uppdrag. Det är väl det då.

Sådan yttre press kan verkligen blocka min kreativitet. Upplever du det så?
— Ja, det tror jag att jag gör. Till exempel kanske jag behöver vara lite mer säljig i vissa fall, än vad jag hade velat vara, på grund av det. Det är kanske mer det, att man får rucka på sina principer snarare än att det sabbar kreativiteten. Jag tycker att det är spännande att ha ett företag. Att sitta och fundera på: Ska vi satsa på projekt? Eller ska vi göra objekt? Ska vi göra mindre objekt för att det är kul att nå ut till fler människor? Typ så.

"Jag tänker på att jag hade kunnat slå ihjäl Tyler, the Creator med min matta"

Gustafs objekt gör succé i sociala medier och jag skulle våga påstå att han har väckt ett designintresse hos en ny generation. På både Instagram och Tiktok har Gustafs koppar och tallrikar  - Chunky Cup och Chunky Plate - blivit eftertraktade. När kläddesignern tillika influencern och Sveriges okrönta clean girl Matilda Djerf (som även hon kommer från Borås) åt på en Gustaf Westman-tallrik i ett klipp blev hennes följare besatta. I en video visar en amerikansk användare upp rosa kattmatskålar som hon i desperation beställt på Amazon för att få något som liknar Matilda Djerfs Gustaf Westman-tallrikar. ”They’re literally cat bowls tho” skriver hon i kommentarsfältet.

Hur många koppar säljer du på ett släpp?
— Jaa…Hahaha. Det kan variera. Vi försöker producera efter efterfrågan men det är jättesvårt att göra tillräckligt mycket. Så kan man säga. Det är ett problem, att det säljer slut direkt varje släpp. Man får slottar, eller perioder, i en fabrik och så kan man göra liksom…några stycken…Det är väl några hundra ungefär. Det varierar i alla fall.

Vill du sälja fler mindre objekt?
— Ja. Jag tycker att det är väldigt kul med de små grejerna. Jag gillar typ inte att göra reklam för och visa de stora möblerna på ett säljigt sätt, för det är ändå ingen som har råd att köpa dem. Vem fan har råd? Jag har inte råd att köpa de här grejerna. Då kanske någon som tycker att det jag gör är fint kan köpa en kopp.

Det är knäppt att tänka sig att den fruktansvärt trevliga och ödmjuka boråsaren framför mig är en internationell designer. Det var i den här lägenheten som han fick besök av Tyler, the Creator under artistens Sverigebesök förra sommaren.
— Han var här. Och halkade på mattan. Jag tänker på att jag hade kunnat slå ihjäl honom med min matta, det hade varit väldigt speciellt.

Hur var det att träffa honom?
— Det gick väldigt bra, men det var som ett stresspåslag för jag visste liksom inte — kommer de komma? Hur ska det se ut? Vi hade varken kontor eller showroom och han frågade om jag hade något showroom som han kunde titta på. Då var jag ute och var full och så skrev jag min adress. Jag fick hetsbygga om det här hela natten så det skulle se ut som ett kontor. Och typ gömma sängen.

Jag tror jag skulle bli extremt självmedveten.
— Man går nog in i någon…jag vet inte, man tänker nog inte så mycket. Han var så himla snäll, han frågade så mycket så jag behövde inte prata typ. Det var jättebra. Hans livvakt blev sur för att jag tog en bild utan att fråga, han viskade i mitt öra att jag skulle ”delete that photo”.

Så kul att dina grejer hittat ut i världen.
— Det är sjukt roligt, det är jag väldigt glad för. Men det är också såhär…alla behöver möbler typ. Man tänker att folk är unreachable, men de ligger ju också och scrollar på Instagram.

Det handlar ändå om att de måste se just de grejerna. Alla behöver möbler men det kan de köpa från vem som helst. 
— Ja, det är sant. Första gången någon sån där person skrev var man ju chockad. Det är ju askul.

Vem var den första?
— Det var nog han. Eller hon Demi Lovato var också väldigt tidigt. Men det var en inredare som inredde hennes hem som hörde av sig. Tyler skrev ju själv, det är sjukare på något sätt.

Ja, verkligen. Min hjärna fattar inte riktigt att han är en person. Det är surrealistiskt att tänka sig hur han gått in genom porten här.
— Så är det verkligen, att de kommit med de här bilarna och ställt sig utanför. Man undrar om någon granne såg. Och jag undrar vad han tänkte om att gå upp i trappuppgången, typ. Jag tror fortfarande att jag ser honom på det sättet.

Hur ser dina arbetsprocesser ut?
— Jag jobbar nästan bara med papper och penna och skissar sjukt mycket. Man kan säga att det är två olika arbetssätt. Det ena är att jag har ett uppdrag, något som är specifikt. En plats eller funktion som någon är ute efter, och då får man gå efter förutsättningarna. Eller så skissar jag helt fritt, men utefter de två grejerna handlar det egentligen bara om att skissa. Ibland kan jag gå in med en idé och så skissar man fram vad kärnan av idén är. Det kan vara att jag skissar en massa olika saker och så ser jag något litet som jag tycker ser lite nice ut och typ…Kan man använda det här i ett bord? Och sedan utveckla det och skala ner. När jag känner mig klar med skissen ger jag det till min produktutvecklare Linus och så får han testa det i 3D. Och det brukar gå fort då, efter en timme har han fått fram en ganska realistisk bild som man kan avgöra: Kommer det här bli ett kul projekt? Är det ett roligt projekt kör vi på.

Det är ju lätt att känna igen dina grejer. Hur hittade du ditt formspråk?
— Ja, det är en väldigt svår fråga. Det är nog på samma sätt som skissprocessen, det har skett över lång tid. Man letar efter saker man gillar och när man hittar små grejer man gillar så utvecklar man det. När jag gjort de här grejerna har jag suttit med skissblock i 15 år, så då vet jag ju vad jag gillar och hur jag vill ha det. Jag gillar när saker är extremt tydliga i sin form. Om det är en spegel med en tjock ram så är det allt, det är inga fler detaljer eller material. Det är väldigt avskalat, och det är det jag söker efter hela tiden. Någon idé som man kan jobba efter. Färgen till exempel är till för att förstärka. Om man har en väldigt tydlig form och en väldigt tydlig färg tillsammans hjälper färgen på något sätt formen att sticka ut i ett rum eller att få ett eget liv. Ungefär så. Min tanke är inte att man ska inreda sitt hem på det här sättet, säger han och syftar på sitt välfyllda rum. Min tanke är att man kanske kan ha en grej och så står den ut i en mängd av andra saker.

Alla som besöker stockholmsklubben Trädgården i sommar kommer att få chansen att bekanta sig närmare med Gustaf Westmans skapelser eftersom han anlitats för uppdraget att skapa en helt egen avdelning som fått namnet Vingården.
— Det är mitt största projekt rent komplexmässigt. Det är många grejer och allt är specialritat. Tidigare har det varit fokus på öl och hamburgare, nu ska det bli lite mer vin, mer restaurang. Det är mycket platsbyggda grejer, vi har betonggjutit en soffa. Det är en Chambre Séparée-grej som är byggd på plats. Man kommer känna igen stilen, fastän det är väldigt uppskalat. Tanken från deras håll är att det ska vara ett mellanting av restaurang och klubb. Om man bara vill gå ut och dricka vin kan man vara där. Det är kanske därför vi gjort hela området så tydligt i min stil, för att det här är en egen plats typ.

Kul med ett ställe där folk kan hänga.
— Det är den nerviga biten, att se hur det används. Det vet man ju inte, och om man har tänkt rätt med flöden och hur man tror att folk kommer att röra sig. Vi har gjort lite speciella lösningar på borden, kommer folk fatta det? Och typ vi har gjort en jättestor soffa, om det sitter två personer i ena hörnet — kommer det att vara tomt där då eller kommer någon sätta sig? Jag kommer nog bara gå dit och kika.

Det låter som att arkitektutbildningen var bra för det uppdraget.
— Ja verkligen, det här är ju absolut en arkitektuppgift på många sätt och det är superkul. Det är mer att man ska ha resurserna att göra det. Nu har det varit sjukt mycket jobb med det här men det är absolut jättekul. Det är kul med ett ställe där man kan trycka in en massa idéer som man inte kan använda på något annat sätt.

Utbildningen på Chalmers har gett Gustaf, förutom den tekniska biten, förmågan att strukturera upp och genomföra projekt. Och att fatta beslut.
— Du kan inte jobba i all oändlighet. Design och arkitektur, alla sådana grejer, det finns liksom inget slut. Allting kan alltid bli lite bättre, det handlar om att fatta att det kommer inte bli bättre bara för att man fortsätter. Det var jättesvårt för de personer på arkitektutbildningen som inte klarade det. Det är bättre att utveckla en liten idé jättelångt än att göra tusen olika idéer halvbra.

Är du bra på att fatta beslut?
— Ja, det är jag. Haha! Det är nog det jag tycker att jag är bäst på. Att förstå om något är bra eller dåligt. Det kan jag ju utnyttja, typ att oftast kan jag jobba väldigt kort tid på vissa grejer, för jag vet ungefär hur jag vill ha det. Sedan beror det på vilka beslut det är såklart, typ ett beslut jag inte är bra på är att välja färg. Det tycker jag är skitsvårt. Det finns så många fina. Och jag har inget behov av att saker ska matcha. Formerna är lättare.

Men det är väl skönt att det är så? Färg känns ju lättare att ångra sig i.
— Ja, men det handlar kanske mer om att jag inte bryr mig så mycket om färg. För mig är det mer att om det är saker man gillar som är fint så kommer det att bli fint ihop. Men jag fattar att inte alla vill ha det så. Jag tycker själv inte att jag är speciellt bra på inredning. Jag får mycket sådana förfrågningar också, om jag kan inreda någonting, men det tycker jag att jag är svindålig på. Då måste man uppnå viss känsla i matchning och så, jag hade gärna velat göra det men då får jag nog lära mig det. Typ inreda ett helt hotell. Det är en helt annan grej, det kan inte vara kaos typ.

Det känns som att hela Gustafs hem är en plats för experiment och lekfullhet. På hans strumpor för dagen skymtar ett tryck av en Curvy Mirror.
— Vi har gjort massa samplesgrejer. Jag gillar typ tanken på att man kan skicka med en strumpa om någon köper något annat. Varför vi gör just strumpor är för att det finns en strumpfabrik i Dalsjöfors. Vi ville producera något där bara för att det är kul, och så gick vi till strumpfabriken. Det är väldigt coolt, de gör verkligen strumporna där, typ tre minuter från där jag är uppvuxen. Då kände vi att vi var tvungna att testa. Väldigt lokalt.

Gud vad man inte tänker på att det finns en strumpfabrik i Sverige.
— Det är helt sjukt, att man kan göra det i Sverige liksom. De gör bara strumpor, och de gör jättemycket strumpor. Till J Lindeberg, mycket sportmärken görs där. Man tänker att allt görs i Bangladesh typ.

Dagen efter intervjun ska Gustaf åka iväg till Paris i tio dagar. Men först har han ett viktigt åtagande under eftermiddagen.
— Jag ska vänta på paket. 

Läs även: Trädgården är tillbaka: "Vi har beställt frigolit för flera hundra tusen kronor"