Stjärnskottet Alva Bratt spelar en av de klåfingriga Djursholmstjejerna i Barracuda Queens.
Det är sommaren 1995 och tjejerna i barndomsgänget Barracuda Queens har dragit på sig stora skulder efter en stökig festhelg i Båstad. För att bli kvitt problemen inleder de vad som kommer att bli en lång inbrottssvit hos sina välbeställda grannar i Djursholm.
Så lyder premissen för Netflix nya originalserie Barracuda Queens, regisserad av Amanda Adolfsson. Serien är löst inspirerad av Lidingöligan som härjade i Stockholm på nittiotalet, med den uppenbara skillnaden att originalgänget bestod av män. Alva Bratt, Tindra Monsen, Sarah Gustafsson, Tea Stjärne och Sandra Zubovic står för huvudrollerna i Barracuda Queens.
Alva Bratt har tidigare synts som influencern Felicia i Eagles och överklasstjejen Caroline i internatdramat Zebrarummet. I Barracuda Queens spelar hon återigen en överklassdotter med tveksam moral, nu som den oberäkneliga Louise ”Lollo” Millkvist.
— Det är svårt att definiera vem som är ledaren av det där gänget, men hon är den som till en början är mest drivande av tjejerna. Hon är den som är lite all over the place, men man undrar lite vem hon egentligen är. Hon är impulsiv, väldigt konsekvenslös. Hon kör bara på, det är rally hela tiden.
Hur var det att gå in i den rollen?
— Jag tyckte det var svårt att förstå henne ibland. De lever verkligen i en bubbla. Det är en procent av världens befolkning som har det som dem, som har råd att vara sådär konsekvenslösa. De gör det av ren thrill. Det handlar inte riktigt om något annat. Att motivera sig själv att utsätta sig för såna grejer var svårt vissa gånger, Louise går på ren lusta. Det är riktigt otäckt ibland, jag kunde känna att hon var oberäknelig. Det som jag hittade var det här gänget. Att det viktigaste för Louise är de här fyra tjejerna. Om det skulle hända dem något skulle hon inte vilja fortsätta med någonting. De är som hennes bebisar, hon är någon slags gangstermamma över det här gänget.
Hur ser din förberedelse ut för att gå in i en sån roll? Om man dessutom har svårt att relatera till sin karaktär.
— I det här fallet var det mycket diskussion. Jag och regissören hade väldigt mycket dialog. Men jag tycker alltid att det är olika resor att förbereda sig och jag har inget specifikt sätt. Jag tror att själva mötet med de andra tjejerna var en väldigt stor del av förberedelsen också, konstellationen sätter tonen. Det är ett sådant ensemblespel, man är nästan aldrig själv. Louise relation med Tindras karaktär Klara hjälpte mycket, för hon är verkligen en karaktär. Hon är så nipprig och neurotisk, det triggade Lollo till att bli ännu hårdare och fräckare. Det var en jävla bra kombo.
Har du själv snattat någon gång?
— Det var ordning och reda på mig som liten. Jag tror jag var för rädd för det. Man önskar att man hade något att komma med där, men jag tror faktiskt inte ens jag hade vänner som pysslade med det där. Det har inte Lollo problem med.
Stölddrottningarna motiveras främst av spänning och att hämnas på tölpiga killar.
— Det är jävligt kul att sätta en sån här tjejgrupp i en sån tid. Stilen, den här hittepå-världen som de lever i, och hela grejen med killar och feminism. Tjejerna känner rent naturligt en revolutionär känsla, men de är inte alls pålästa. Det är en jävla skillnad från nu.
I jakten på mer spänning, sällsynta konstverk och dyrare viner kommer människor som är mindre privilegierade i kläm. Klassperspektivet finns ständigt närvarande och påminner om tjejernas position i samhället.
— Det ställs många frågor. Den främsta frågan är att de kan göra allt det där utan att tänka. Och att de faktiskt inte behöver göra det. Det är ju bara en thrill, och det är ju vidrigare än något annat. De pissar ju överlag på de som har det sämre än dem och så pissar de också på de som har det lika bra. Det som är roligt är att man tycker de är vidriga, men man vill ändå leka med dem. Det är lite som när man såg Mamma Mia och Donna and the Dynamos, typ när de hoppade i sängen kände man: gud jag vill leka med det här tjejgänget. Så känner man med de här tjejerna också, när de poppar skumpa och klottrar på väggarna. Samtidigt känner man att fy fan vilka jävla as. Man vill inte bli ovän med dem.
De har en fin samhörighet.
— Ja, de är rena i sin orenhet och väldigt kärleksfulla mot varandra. Jag tror att tittaren ställs inför typ…Vilket härligt gäng, men fy fan vilka jävla svin. De är så hänsynslösa. De vet precis vilka tavlor de ska ta, de vet hur larmen fungerar och de vet vilken årgång vinerna ska vara, för det har de lärt sig. Det är något som är lite kittlande i det där, deras utbildning från klassen de tillhör. Jag tror att det var det jag tände på från början, de har sån koll på grejerna fastän de är så unga. Och det kommer helt naturligt för dem.
"Folk har mindre integritet idag"
Lollos mamma Margareta är en matriark som osar av gamla pengar och lugnande tabletter. Hon spelas av Izabella Scorupco.
— Izabella är jättesympatisk, så det var kul att se henne bli så hård. Det är långt ifrån henne. Den storylinen är så rörande; när jag läste första manusutgåvan kände jag att man inte kommer kunna sympatisera med Margareta. I slutresultatet och under tiden vi jobbade fick man istället ont i hjärtat. Hon söker sin mans bekräftelse och han är inte intresserad. Det är något väldigt rörande över hennes karaktär, och att hon verkligen är en produkt av den här klassen och tiden i sin kvinnoroll.
På tal om att vara en produkt av sin tid tycker jag att du verkar vara motsatsen. Jag har fått uppfattningen att du är ganska anonym i offentligheten. Är det ett aktivt val?
— Jag är väldigt försiktig. Inte för att sätta någon etikett på mig själv, jag är bara inte jätteintresserad av det. Med mitt yrke är min kropp ute hela tiden och gör grejer och det får vara så, i alla fall för nu, att den får vara de här rollerna. Det är så lätt idag med tanke på sociala medier, det går så fort och det är lite obehagligt, tycker jag. Folk har ju mindre integritet idag, på både gott och ont. Men det kanske jag är.
Det finns absolut intervjupersoner som är mer bjussiga.
— Jag är intresserad av att prata om mitt jobb liksom, sen får vi se vad som händer i framtiden. Just nu räcker det ganska bra.
Om man är osäker på sin inställning till offentligheten kan det ju vara en fördel att vara försiktig.
— Både du och jag är också så unga. Min hjärna är inte ens färdig än. Jag är så liten fortfarande, fastän jag kanske inte tycker det själv. Och jag har aldrig tänkt att jag är liten i huvudet liksom, men det finns någonting i att kanske inte förstöra sitt jobb genom att dela med sig så mycket av sig själv. För du ser ju ändå mitt ansikte hela tiden när jag gör olika roller. Då vill jag inte att du ska veta vad jag gillar för färg och mat.
Något som jag hur som helst har läst är att du alltid har varit fascinerad av teater och skådespeleri. Var det som du trodde att jobba med det?
— Jag vet inte vad jag tänkte. Jag har alltid varit jätteintresserad av främst teater. Det var min första kärlek, att gå på teater. Det hittade jag på egen hand, det var ingen som visade mig det. Det var ett intresse som växte fram på egen hand.
Det är så inspirerande. Det måste vara så skönt att vara en person som har en identitet.
— Det var bara någonting med den världen som gjorde att jag kände att där vill jag vara. Sen har jag följt den instinkten hela tiden. Innan jag gjorde Eagles hade jag inte ens kunnat föreställa mig hur en sådan inspelning såg ut. Den världen var annorlunda från vad jag kanske tänkte att jag skulle göra efter gymnasiet. Jag tänkte vara mer traditionell tror jag, eller jag tänkte att jag skulle utbilda mig. Jag hade väl tankar om vad folk i min omgivning hade gjort. Istället blev det något annorlunda.
Har du sökt till scenskolan?
— Jag har sökt en gång. Och är inte främmande från att göra det igen. Det är jätteinspirerande, folk tar olika vägar i den här branschen. Man inspireras av olika människor hela tiden som gör olika saker och har gått olika vägar. Jag tror att man lär sig jävligt mycket av att bara iaktta grejer. För fyra år sedan jobbade jag som sufflör, alltså bara mellan jobb hoppade jag in som sufflör och regiassistent på teatern. Det lärde jag mig så mycket på. Att bara kolla på deras utveckling. Det var väldigt fint att tas in i det rummet med etablerade äldre skådespelare som verkligen var måna om att jag var intresserad. Liksom, okej, ni gör så här, så har jag inte ens tänkt. Likadant när jag gjorde julkalendern, då jobbade jag nästan inte med någon i min egen ålder och jag jobbade dessutom med barn, det var också jätteinspirerande att kolla på de här barnen och bara, hur gör ni? Det är en utbildning i sig att få erfarenhet och jobba och så får vi se sen.
Hur fick du jobbet som sufflör?
— Jag hörde av mig till regissören Philip Zandén. Jag hade sett grejer som han hade gjort, så när jag fick reda på att han skulle fortsätta med en pjäs på Teater Brunnsgatan Fyra frågade jag om jag fick vara med och titta och se det som en slags praktik. Det var han öppen för. Sen kom covid. Vi gick till premiär, sedan spelade vi två föreställningar och sedan stängdes teatern ner.
Går du fortfarande mycket på teater?
— Jag försöker se det mesta som går på olika scener. Nu har jag varit ledig ett tag och då har jag sett allt, känns det som.
Vad gillar du just nu?
— Arv var jävligt bra. Jag tror att den kommer upp igen nästa höst. Den är jättefin, åtta timmar, uppe i Målarsalen på Dramaten. Den sålde helt slut, och nu har den nog sålt slut igen. Det var en otrolig upplevelse, så om du får möjlighet måste du se den. Åtta timmar låter jättemycket.
Det låter helt sinnessjukt.
— Men du sitter inte där i åtta timmar. Ingen akt är längre än en timme och sen går du ut och tar en paus. Det är en heldagsupplevelse men det är otroligt kollektivt och kärt. Alla som sitter i publiken, man börjar känna igen folk efter åtta timmar. Man ser alla och sitter mittemot varandra.
Det låter faktiskt mysigt.
— Alla var så här, skojar du? Men det är ju inte åtta timmar i sträck ändå. Man kan också dela upp den på två kvällar.
Men då är du också Sveriges främsta teaterälskare.
— Jag tror verkligen att vem som helst kan se den. Du behöver inte ha läst en bok i ditt liv, du kan gå och se den och förstå ändå. Den är enkel.
Vad är det med teater som du gillar så mycket?
— Jag tror att det är för att det är här och nu, och att det alltid är annorlunda från den ena gången till den andra. Det kan vara jättedåligt en kväll, sen kan samma grej vara bra en annan.
Ser du ofta samma pjäs flera gånger?
— Ja, det har hänt. Hahaha. Jag tror att jag har blivit nästan mer berörd på teatern och därför vill se mer av det. Det är också någon thrill liksom.
Har du varit med i någon teaterproduktion?
— Nej.
Har det varit på tal?
— Inte tillräckligt, men jag har nog inte varit tillräckligt tydlig med det heller. Och så har jag filmat så mycket sedan jag gick ut gymnasiet. Det är nog det framför allt.
Ditt största intresse har blivit ditt jobb. Har kraven som kommer med det haft någon inverkan på känslorna?
— Det är klart att det finns bra och dåliga dagar, men det tror jag alla känner. En filminspelning är otroligt teknisk, och väldigt okronologisk. Du kan spela in scen 1 och scen 42 samma dag. Det är det som är häftigt med teater, att det alltid är kronologiskt, när det väl är en färdig föreställning. Det är någonting, det kanske är det jag längtar lite efter. Det är väldigt mycket tänkande i film, och ibland bara “Vänta! Stå still. Skärpa”. Det är mycket så, men det är ingenting som tar ifrån min vilja eller lust.
Barracuda Queens har premiär på Netflix den 5 juni.
Läs även: Alva Bratt gör rösten till Lena Nyman
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2023.
