Varför sparar vi inte på recept längre?

Sofia Rönnkvist gräver djupt i sitt inre och upptäcker en avsaknad. Kan fysiska recept fylla hennes tomrum?

För ett tag sedan hade jag och min partner en vän över på middag. Rätten jag bestämt mig för att laga, en bolognese med blomkål som bas, hade jag testat en gång innan. Jag tyckte om den så mycket att jag stolt klämde ur mig följande:
”Detta är nog min paradrätt.”

För ett recept som bara lagats en gång innan av mig kändes det både rätt men också lite konstigt att säga så. Jag började tänka på vad mina föräldrar och farföräldrar har som sina paradrätter. En ugnsbakad kyckling med serranoskinka har alltid varit min pappas favorit och ett liv utan min mormors signaturköttbullar hade inte varit samma sak. Recepten känner jag till så väl för att jag har ätit dem så många gånger och för att jag har flera varma minnen kopplade till dem.

Men var förvarades dessa recept? Jo i stora, rödrutiga pärmar fulla med utskriva lappar och urklipp. Skulle jag få för mig att skriva ut receptet på min blomkålsbolognese och stoppa det i en liknande pärm? Aldrig i livet.

Det kan ha att göra med mina egna matvanor. Jag testar ständigt nya saker och repeterar sällan lyckade rätter trots att de varit goda. I samma diskussion kring middagsbordet den kvällen påpekades detta av min partner, vilket gjorde att vi båda började ifrågasätta hur vi egentligen äter idag jämfört med när vi växte upp och bodde hemma. Minnen av våra föräldrars stora receptpärmar började dyka upp i huvudet på oss båda. I min barndom var det inte sällan som jag fick svaret att ”receptet finns i pärmen” när jag skulle hjälpa till att laga middag. Min partners mamma brukade även skriva kommentarer efter att ett recept i pärmen testats. ”Eriks favorit” eller ”Inte jättegod” var anteckningar i marginalen som var mer förekommande än helt okommenterade recept.

Det hela väckte en stor dos av nostalgi, men även frågor om den oändliga repertoar som vi äter ur idag. Matbloggare pumpar ständigt ut spännande nya recept, kök från hela världens håll och kanter blir populära att föra in i de svenska hushållen och det globala skafferiet känns som en självklarhet. Att inte känna några gränser i sin matlagning är en lyx som självklart beror både på ens personliga ekonomiska möjligheter men även det faktum att mataffärerna fylls av produkter som rest långväga för att ta sig till hyllorna de står på. Lockelsen över att vara den där experimentella alltid-först-på-den-nya-trendenpersonen gör det svårt att göra det smarta valet att handla för recepten som kan rabblas ur minnet.

Men finns det något att vinna på att vara en receptrepeterande person? Går en miste om något när en hela tiden testar nytt? Ja, jag tror faktiskt det. Den känslan som uppstod efter att jag insåg att jag inte har någon paradrätt, att jag aldrig sparar på recept och att jag hela tiden testar nytt kan beskrivas som saknad. Som att jag saknade något i mitt liv.

Jag har inte längre en favoriträtt så som när jag var liten. Jag tjuter inte av glädje när någon säger vad vi ska äta. Jag tror att jag har tappat bort känslan av att ha en relation till maträtter, och det saknar jag. Faktiskt mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra.

Inte bara är repetition av recept ett bra sätt att lära sig att laga mat på, för det är det verkligen. Du lär dig vad olika recept behöver för att smaka godare och kunskapen om hur man behandlar råvaror blir bättre. Fast det är inte den punkten jag tar med mig från den här insikten. Om jag får säga det själv är jag redan ganska duktig i köket, men det är nog det som varit min fallgrop. Att ständigt vilja hävda mig med att testa nya saker har lett till att jag tappat bort mig i det enorma havet av recept och förlorat mitt ankare. Vad är det egentligen jag lagar? Jag vet inte längre.

Trots denna nyfunna lite förtvivlade insikt om att jag förlorat mina relationer till favoriträtter har jag inte börjat repetera mina recept särskilt mycket oftare. Jag har heller inte skrivit ut mina lyckade recept och lagt in dem i en pärm. Dock försöker jag att aktivt göra små mentala anteckningar och högt säga till mig själv att det här borde jag laga igen. Kanske blir det där blomkålsbolognesen en dag min paradrätt i dess något romantiserade men rätta mening ändå, i alla fall med lite ansträngning.

Blomkålsbolognese

Ingredienser för sex portioner:

340 gram svamp, såsom shiitake eller champinjoner, foten borttagen
1 medelstort blomkålshuvud, i buketter
1/2 deciliter plus 2 matskedar extra-virgin olivolja, plus mer för servering
4 matskedar osaltat smör, uppdelat
1 stor gullök, finhackad
6 vitlöksklyftor, tunt skivade
1 chili, tunt skivad eller 1/2 tesked chili flakes
1 matsked rosmarin, finhackad
1 deciliter dubbel-koncentrerad tomatpuré
Salt
1 förpackning rigatonipasta
2,5 deciliter parmesan, finriven, plus mer för servering
3 matskedar finhackad persilja
1/2 citron

Instruktioner:
Kör svampen i en matberedare tills den är finhackad. Lägg över det i en skål och gör rent matberedaren.
Jobba i omgångar med blomkålen i matberedaren tills det blir bitar ungefär lika stora som riskorn. Lägg över det i en skål allteftersom.
Värm 1/2 deciliter olivolja och två matskedar smör i en gryta på medium-hög värme. Lägg i svampen och tillaga medan du rör försiktigt tills de är gyllenbruna, ungefär 4-6 minuter. Tillsätt gullöken och två matskedar olivolja till grytan. Fortsätt röra försiktigt tills löken är mjuk och gyllenbrun, ungefär 6-8 minuter. Lägg i vitlök, chili och rosmarin och rör försiktigt i ungefär 3 minuter tills vitlöken är mjuk. Tillsätt tomatpuré och rör om konstant tills färgen har mörknat något, ungefär 2 minuter. Lägg i blomkålen och rör försiktigt till den mjuknat något och börjat fastna lite i botten av grytan, ungefär 6-8 minuter. Salta och sänk värmen.
Koka pastan under tiden i en stor kastrull med kokande, väl saltat vatten. Koka tills den är nästan al dente, cirka en minut mindre än vad som står på förpackningen.
Använd en hålslev för att flytta pastan till grytan med såsen. Tillsätt 2,5 deciliter parmesan och kvarstående 2 matskedar med smör. Spä såsen med ungefär 2,5 deciliter av pastavattnet. Höj värmen på grytan och rör försiktigt tills pastan är al dente och fastar i pastan, ungefär 3 minuter. Ta bort grytan från plattan och rör i persiljan. Justera smaken med salt (det behövs nog en nypa eller två). Riv citronskalet fint och rör ner det i pastan.
Servera pastan med extra parmesan och olivolja på toppen. Lite flingsalt skadar inte heller.