Vi skulle kunna prata om yttrandefriheten. Hur den såklart alltid handlar om något annat, hur det som vill förklä sig som ren demokrati och yttrandefrihetsiver egentligen handlar om en mycket smalare ideologi. Hur det bara går åt ett håll.
Hur det är så viktigt att försvara Vilks, Charlie Hebdo, islamofoba kränkningar – i yttrandefrihetens namn. Hur det är osmakligt att ens problematisera. Hur yttrandefriheten går före allt, hur den är obestridlig, ren, fri, kristallklar. Hur det resonemanget aldrig omfattar andra ”meningsmotståndare”. Rondellhundar är alltid okej, måste alltid publiceras, allt annat är censur. Men gällande saker som kränker i motsatt riktning, där uteblir brandtalen.
Sällan har denna absurda samtid blivit så tydlig som i ”husblatte”-diskussionen, som tog sin fart efter att högerdebattören Alice Teodorescu kallats ovan nämnda i ett avsnitt av Tankesmedjan i P3. Ett satirprogram, dessutom, för att göra det hela ännu mer ironiskt, när det är just satirens oinskränkta rätt att få kränka som varit årets hjärtefråga.
Självklart är det inget som är kul att kallas, det är inte en komplimang, det finns säkerligen mer konstruktiva sätt att framföra kritik. Vem bryr sig? Faktum kvarstår – det ringar ändå in något. Men jag tänker att det är ett misstag att tro att alla ickevita skulle tänka likadant. (Tror Valerie Solanas kallade det ”daddy’s girls”, kvinnor som hon tyckte spelade med i patriarkatet. Vände sig till män, sökte deras bekräftelse, erkännande. Som spelade med. Och ja, vi kan problematisera Solanas transfobi, hon är ingen helig ko.)
Däremot att vi placerar oss olika. Att vissa fortfarande kan kompensera det relativa förtrycket rasismen utgör med andra parametrar. Rasismen i form av fördomar eller i form av arbetslöshet, i form av social mobilitet. Det är så lätt att skratta med i ett skämt, behaga, inte utmana. Ändå bäst att få vara med, oavsett vad det kostar. Eyes on the prize. Och hur det för andra är en omöjlighet, hur det på botten finns så litet att förhandla om, så litet att vinna.
Men samtidigt – vem bryr sig? Har inte alla blattar varit hus någon gång? Mer eller mindre, i längre eller kortare episoder? Utnyttjat sin plats i ordningen, spelat med, använt det? Använt sin relativa överordning till att klättra, eller åtminstone hamna över de under en? Särskilt om något större står på spel?
Jag tycker inte att det är så kontroversiellt. Jag tycker att det är naturligt, under omständigheterna. Varför man inte ska få prata om det, på samma sätt som man kan prata om hur kvinnor själva kan bidra till eller understödja patriarkala strukturer? Varför ska det vara så radikalt att påpeka det enkla faktum att en blattes framgång inte per definition förbättrar situationen för hela gruppen? Ibland tvärtom. Ibland verkligen tvärtom. Ibland kan enskilda personers framgång byggas på en försämring för just de övriga. Lex Margaret Thatcher.
Det är så basic att jag skäms för att skriva det. Så självklart. Fast det förstås, det utmanar ju ordningen. Mycket tryggare att försvara rondellhundar istället.
Detta är en debattartikel. Åsikterna som framförs i texten är skribentens.
Läs även: Valerie om det vackra i ett vackert kulturbråk – som ofta uteblir.
