Almedalen – ett smärtsamt tydligt tecken på segregationen.
När jag bodde i Bryssel såg jag så mycket segregation. Invandrare som vägrade att bli en del av sitt nya land, som bosatte sig med folk från samma ursprungsländer, långt bort ifrån det övriga samhället.
De vägrade att lära sig språket, vägrade att delta i landets kultur och samhällsliv. Istället bildade de små enklaver med egna sammankomster, träffpunkter, till och med matbutiker som enbart sålde mat från hemlandet. Genom paraboler och digitalboxar fick de in sina gamla tv-kanaler på hemspråken. De kände inga belgare, och sitt nya land pratade de alltid om i föraktfulla ordalag. Barnen sattes på egna skolor med andra invandrare, där undervisningen skedde på hemspråk. Ändå problematiserades sällan denna segregation, den ansågs aldrig vara ett riktigt problem. För de som självmant isolerade sig från sitt nya hemland var inte rasifierade.
De var vita européer – danskar, engelsmän, svenskar. De hade råd med sitt självvalda utanförskap, det behövde aldrig ifrågasättas eller kritiseras. Samma sak ser vi här i Sverige.
För segregation är alltid miljonprogramsområden, segregation är aldrig Södermalm. Fastän Södermalm är så mycket mer homogent, så mycket mer segregerat än vad Skärholmen, Kista, Husby och Fittja är. Istället är segregationen en fråga förbehållen områden med många (fattiga) rasifierade, trots att de områdena har mycket större spridning i personers ursprung, bakgrund, och utbildningsgrad (även om de många gånger aldrig får jobb i nivå med sin kompetens).
Till och med när vit medelklass väljer att flytta ut till dessa platser vidtar de samma åtgärder som Brysselsvenskarna. De skapar sina egna enklaver, grannsamverkan och klubbar, där de kan umgås med likasinnade. Personer som liksom de är inflyttade, från samma vita, segregerade medelklassfär. De som är födda och uppväxta i orten blir aldrig mer än en spännande kuliss i jakten på självförverkligande – i någon slags nutida Colombus-berättelse, med en modern gentrifieringstwist.
Jag önskar att vi kunde börja rikta fokus mot dessa strukturer. Vita medelklassvenskar belyses sällan som en anledning till problemet, även om de strukturellt sitter på den största makten. Att prata om boende kan låta som en liten grej, umgängeskretsar likaså, men det påverkar också vilka personer man relaterar till. Vilka personer man ser som anställningsbara, men kanske viktigast; vilka personer man ser som sina landsmän. Vilka personer man formulerar sin politik och sin kamp för.
Om man lever i en bubbla med likadana människor som en, med samma erfarenheter, är det lätt att man blir lite sekteristisk. Att man förlorar sin kontakt med omvärlden. Aldrig blir det så tydligt som i Almedalen. Om det mest främmande man har mött är sin syssling, om det mest normbrytande man har stött på är en vit smålänning, är det inte konstigt att den politik man för bara kommer värna för en liten del av Sveriges befolkning. Det är ju allt man ser.
Kan vi prata om segregation? Nej, jag menar inte det ni kanske först tänker. Jag menar vit, svensk medelklassintegration. De måste integrera sig i samhället.
Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Valeries texter:
Raskortet – Varför är det radikalt att vara svart?
Magic Johnsons miljoner hjälper honom inte, till slut är han inget annat än en svart man
Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
Att tycka är silver, att vara neutral är guld
Utan en vit partner släpps vi inte in i finrummen
Det vore roligare om Virtanen kunde vara solidarisk på riktigt
Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan
När vita artister lajvar svarta älskar jag Azealia Banks för hennes kompromisslöshet
Valerie Kyeyune Backström: "Det vita medelklass-Almedalen måste integrera sig i samhället"
Stad:
Kategori:
Se alla artiklar om:
