I helgen har Bananpiren intagits av den mansfria festivalen Statement, och så här var det att vara där.
Att kliva in på Statement var till en början inget märkvärdigt. Det kändes som en vanlig musikfestival, med samma pirr i kroppen över sakerna en verkligen ville se och det som inte gjorde så mycket om en skulle missa. Självklart syntes avsaknaden av cis-män runtom en, men den kändes inte på en gång. Hur var det meningen att det skulle kännas egentligen? Livsomvälvande från första sekund? Förväntningarna var många och höga, men de första intrycken bestod mest av glittriga ansikten, spons- och matstånd, geometriska utsmyckningar och en hel del rosa och lila.
Det känns fel att bedöma Statement som vilken annan musikfestival som helst. Hade fallet varit så hade jag lagt större vikt vid de försenade speltiderna, något sömniga bokningarna och missbedömningarna om vilka som skulle dra mest folk. Till exempel spelade Dolores Haze inför en rätt så liten publik i sin stora lokal, medan Maxida Märak samtidigt fick folk att kika in genom glasväggarna för att det var så fullt där hon uppträdde. Även Beatrice Elis sena avhopp var en tråkig nyhet som kastade om lite i spelschemat och ledde till förvirring om starttider.
Men nu var ju inte detta vilken festival som helst. Trots att avsaknaden av män som sagt mest syntes till en början, så började den tidigt även att kännas. Tryggheten och glädjen som infann sig i kroppen när Emma Knyckare i extas intog scenen under invigningen bara fortsatte att växa under helgens gång. På fredagkvällen var det nästan så att kroppen briserade av glädje under spelningar av sådana som Joy och Jenny Wilson. Att titta ut över det publikhavet, se all den lättnad och den varma stämningen - det kan inte till sin fulla rätt beskrivas med ord. Det feministiska säkra rum som byggdes upp på bananpiren betydde så mycket för så många.
I jämförelse vara medlem i ett flertal grupper på Facebook med suffixet gäris och icke-binäris så var det här en helt annan frihet. En fysisk och kroppslig befrielse av patriarkatet än den som går att hitta online till vardags för oss flesta, och speciellt när det kommer till festivalsammanhanget. Nu i efterhand läste jag att någon frågat grundaren Emma Knyckare ”Är det så här det känns att vara man?” under det separatistiska arrangemangets gång. Frågan var formulerad med frihets- och säkerhetsperspektiv i åtanke, men det enda jag tänkte när jag läste den var att nej, det är såhär det känns att vara kvinna. Det är såhär det borde kännas att vara kvinna hela jävla tiden.
Läs även: Tills alla män har lärt sig.
