Skönhetsfeministernas förbannelse

Naturlig skönhet är en myt så smart designad att ingen kan nå den. Men möjligheterna att kämpa för att normalisera och bredda bilden av vad som är vackert är större än någonsin (läs: sociala medier). Samtidigt blir känslan av att feminism, skönhetsvård och fillers flyter ihop allt starkare.
 
För ett tag sedan visades det sista avsnittet av tv-serien Feud: Bette and Joan, en fantastisk fiktionalisering av rivaliteten mellan de två ikoniska filmstjärnorna Joan Crawford och Bette Davis.
I en scen sitter den åldrande Crawford i en tandläkarstol. Välsminkad, härjat ansikte och brunt hår som blekts oranget. Den unga tandläkaren påpekar förfärat att den falnande divan saknar sex tänder längst bak i munnen. Det har lett till stora komplikationer och tandläkaren undrar vem som utfört ett så plågsamt ingrepp. ”It's called the buckle” svarar Crawford. Man drog ut kindtänderna eftersom det accentuerade kindernas linje på ett elegant vis. En studioboss hade sagt åt henne när hon var 23 att om hon ville fortsätta jobba efter att hon fyllt 25 borde hon investera i ett par kindben. ”You can't catch their eye if you can't catch the light.” Enligt rykten genomgick Marlene Dietrich samma procedur. Det var inte ovanligt förklarar Crawford för tandläkaren. Men när han vill sätta in tandbryggor för att rädda de tänder hon har kvar säger hon bestämt nej. ”I'd rather spit blood into a zink than look like Martha Raye.” Förmaningar hjälper inte. Hon kommer att sluta bry sig om hur hon ser ut, dagen de doppar hennes döda kropp i formalin.

"Naturlig skönhet är en myt så smart designad att ingen kan nå den, inte ens världens vackraste kvinna”


Att skådespelare och andra kändisar skulpterar om sina ansikten är absolut inte ett nytt fenomen. Norma Jean Baker opererade sin käke och näsa för att bli Marilyn Monroe. Margarita Carmen Cansino ändrade drastiskt formen på sitt hårfäste med elektrolys för att sedan färga håret rött och bli Rita Hayworth. Många manliga stjärnor lägger sig också under kniven. Men det pratar vi inte lika mycket om eftersom vi inte hånar män för deras fåfänga på samma vis som vi hånar kvinnor. Naturlig skönhet är en myt så smart designad att ingen kan nå den, inte ens världens vackraste kvinna. Fast om man har pengar går den att skapa. Skönhet är en brutal konstruktion som vi tuktar våra kroppar och betalar stora summor pengar för.
 
Idag är skönhetsingrepp inte längre reserverat för olika varianter av kändisar. Och de vanligast förekommande ingreppen är inte riktigt lika plågsamma, om allt går som det ska. Man drar inte ut tänder längre men man knäcker näsor och skär i huden. Och om du inte vill låta någon snitta upp ditt ansikte för att dra lite i huden och sedan häfta fast den igen så kan du alltid skulptera om det med hjälp av injektioner. Botox och fillers går snabbt och är billigt, om man jämför med större ingrepp. Några nålstick under huden, lite här och där och du har fylligare läppar, rundare kinder, slätare hud. Ingen behöver få veta.

"Det är hemskt att man ska behöva betala så mycket pengar för att uppnå ett visst ideal"

Eftersom den här typen av ingrepp inte regleras av landstinget och kan utföras av vem som helst finns ingen exakt statistik över hur många ingrepp som görs per år. Dessutom verkar få prata högt om att de har gjort dem. På sociala medier pratas det däremot en del om dem med jämna mellanrum och i vanlig ordning saknas ofta nyansering eftersom tweets och kommentarsfält begränsade utrymme inte tillåter det. På feministfronten kan man ana en vändning i diskursen kring ingrepp i allmänhet och fillers i synnerhet. En hype har vuxit fram kring smink och skönhetsvård. Allt fler är uttalade feminister och älskar krämer och puder. I vågen av sminkkonton och kroppsaktivism börjar fillers sakta men säkert normaliseras. Framförallt är det tydligt på Instagram där aktivism och konsumtion flyter samman precis som det privata och offentliga. Ebba Nilsson är kroppsaktivist och har i runda slängar 24 000 följare på sitt instakonto @babe_ebba. Hon har funderat mycket över normaliseringen av fillers och är kluven.

– Det är hemskt att man ska behöva betala så mycket pengar för att uppnå ett visst ideal och känna sig nöjd med sig själv. Samtidigt respekterar jag ju de som väljer att göra det till hundra procent. Många feminister väljer att göra det trots att de är medvetna om kapitalism och patriarkat. Kvinnor måste få göra vad de vill med sina egna kroppar. Det är svårt att ha en åsikt om det här.

"Jag störtar ju inte patriarkatet genom att inte göra fillers"

 
Hon tycker att man självklart har ett ansvar som kroppsaktivist men att det är otydligt hur det ansvaret ser ut.
– Man kan ju inte ta ansvar för allt som alla tycker hela tiden. Det går inte att som kroppsaktivist med många följare göra alla rätt. Man är en människa fylld av alla jobbiga saker det är att vara människa. Det finns alltid en konflikt inombords som kan vara svårt att förmedla till andra. Det är svårt när folk tycker att nu är du en förebild för så många andra så nu måste du sitta här och tycka och tänka. Det man tar ansvar för som kroppsaktivist eller feminist på internet är att stå upp för det man själv tycker, över sig själv och det är det som spelar roll egentligen.
Ebba är inte helt hundra på att hon skulle berätta om hon valde att göra något ingrepp.
– Jag står fortfarande och väger mellan det ena och det andra. Men det är ett samtalsämne jag ofta pratar med mina vänner om. Om jag ändå skulle ta och fylla läpparna. Fast då bidrar jag till att skapa en dålig bild av mig själv, inför mig själv. En idé om att enda gången jag är snygg är med fillers. Samtidigt alternerar man så mycket med sin egen kropp ändå. Man tar bilder utifrån en viss vinkel och redigerar dem, även som kroppsaktivist.
 
På Instagram visar många kvinnor upp den egna kroppen som en form av aktivism. Den normbrytande kroppen, även den som inte är perfekt får synas. Det befriande i kropparna som tar plats blandas med ett intensifierat fokus på just kroppar och utseende. Det är något Ebba tampas med i sin aktivism. Att sociala medier bidrar till ökad utseendefixering tycker hon är tydligt.
– När jag gör det här, bidrar jag bara till kroppsfixering? Visst, jag har en normbrytande kropp men det är ändå kropp. Men det är ändå många som mår bra av bilder som jag och många andra kroppsaktivister lägger ut. Jag brukar tänka på det som ett litet plåster på ett stort blödande sår. Det hjälper lite men det är såklart inte svaret på problemet. För problemet är att det finns kapitalism och patriarkat. Jag störtar ju inte det genom att välja att inte göra fillers. Mina val störtar ingenting. Jag kan bara göra förändringar på individnivå, hos vissa.

"Jag försöker bromsa mitt bidrag till köphets" 

Annahita Yazdi är uttalad feminist och driver den populära sminkbloggen whinar.se, under parollen ”Smink som män hatar.” Hon har själv använt botox, främst i syfte att behandla ihållande huvudvärk men hon gillade även det kosmetiska resultatet det gav. Det dröjde över ett år innan hon vågade skriva om ingreppen på bloggen. Hon skämdes och var rädd för elaka kommentarer.
– Jag vet att många feminister tycker det är problematiskt och jag vet hur antifeminister beter sig på nätet.
Anledningen till att hon till slut valde att berätta var att det kändes absurt att hon censurerade sig själv på det viset. Plus att hon visste att det fanns ett intresse bland hennes läsare. När inlägget väl var skrivet uteblev de hårda kommentarerna. Att som feminist använda botox beskriver hon som dubbelt.
– Jag tror att det är en kamp mellan allas våra inre ideologiska vision som säger att vi inte ska fucking behöva det här. Sen finns jaget som lever i verkligheten som säger till visionären att visst det är all fine and dandy men såhär ser verkligheten ut gumman.


 
Annahita tänker mycket på vad hon skriver om på bloggen och vad hon förmedlar. Hon ser det som ett ansvar att inte snacka skit om andra kvinnor och att försöka föregå med gott exempel och inte okritiskt kabla ut pressmeddelanden.
– Jag försöker bromsa mitt bidrag till köphets. Det tänker jag mycket på för det har blivit väldigt intensivt det senaste året. Tanken på helheten har bubblat upp. Vad är mitt bidrag till samtalet som helhet? Ofta tycker jag att det känns som att jag bara hetsar kvinnor till att köpa saker. Och om man inte ser upp när man som feminist och skönhetsbloggare gärna skriver om skönhet ur ett feministiskt perspektiv så kan det budskapet bli att skönhetsrutinen som sådan skulle vara feministisk. Att man utövar femininitet genom att ta hand om sitt utseende. Att man utövar femininitet genom att spendera tusentals kronor på smink och hudvård. Det är jag rädd för att förmedla. Så där tycker jag verkligen att jag har ett ansvar att vara noga med vad jag uttrycker och hur.
 
Att se skönhetsrutiner och kroppsvård, liksom botox och fillers, som något feministiskt i sig har Annahita försökt men inte lyckats med.
– Jag har väldigt svårt för att hitta något feministiskt i fillers eller botox. Jag tänker att den enda personen som kan använda skönhetsritualer som feministisk handling är en normbrytande person. En transperson eller icke binär person som använder det som ett verktyg för att luften ska bli lättare att andas i vardagen. Men med det sagt, det är inte heller ofeministiskt. Det är upp till envar att göra det som krävs för att man ska må bra med sig själv. Och det är olika stora ingrepp. Jag tycker inte att man, på individnivå, ska kritisera andra personers livsval på det sättet. Vad man gör med sin egen kropp är upp till en själv. Man måste få nån form av jävla självbestämmande. Och feminismen måste kunna rymma fler personer än de naturligt normsnygga utan minsta ansträngning. Det är väldigt lätt för dem att säga att vi inte ska göra fillers.”
 
Människors behov och sätt att förhålla sig till skönhetsnormer ser såklart annorlunda ut beroende på vem man är. Med en normbrytande kropp är det kanske inte lika självklart att bara låta kroppen vara, i äldre feministisk tradition.

"Ser man bra ut blir man lättare accepterad"

Anastasia Michaelsdotter är konstnär och transaktivist med högt följarantal på insta. Planen på att ge sig själv botox i 40-årspresent har hon lagt ner på senare tid, eftersom hon känner sig allt mer bekväm i sig själv. Med åren har hon också upptäckt att det finns fler sätt att vara kvinna, än bara ett.
– Jag behöver inte vara perfekt för att vara kvinna nog. Tidigare handlade det bara om att se så perfekt ut som möjligt som kvinna och då bli accepterad i samhället på så vis. Ser man bra ut blir man lättare accepterad, tyvärr är det så. Speciellt som trans. Och det är väl därför. Nu har jag växt i mig själv och insett att det jag är inte bara har med yta att göra.


 
Hon påpekar att det finns en skillnad i att göra fillers som transperson och som cisperson, det vill säga en person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen.
– Om en transkvinna gör fillers kan det vara en säkerhetsfråga. Att passera som cis innebär en större trygghet eftersom det kan innebära att du slipper misshandel, du slipper bli kränkt. Sen har jag dysmorfobi och mår väldigt dåligt över mitt utseende. Det är också en anledning till att jag har valt att inte göra fillers. Jag vet att hur jag känner för mitt utseende kan vara helt annorlunda om fem år så jag vill inte ändra något nu. Jag vill kämpa med mitt psykiska mående först. Jag förstår om man väljer att göra något med sitt utseende för att må bättre psykiskt, det kan vara din väg. Men det är synd att man känner att man måste ta den vägen istället för att prata med någon och få hjälp på annat vis.
 
Hon kan tänka sig att göra fillers nån gång kanske och om hon gör det kommer hon att vara öppen med ingreppen på sociala medier. Men hon skulle aldrig uppmana andra till att göra det.
– Jag skulle aldrig lägga upp en bild när jag är på en klinik med en spruta i läppen och skriva går du hit så får du tio procents rabatt. Det är skillnad på att uppmana till någonting eller göra reklam för det och att skriva ärligt om att man har mått dåligt över något och vad som har hjälpt. Överväg det noga om du funderar på att göra något liknande. Annars skapar man ju en hets kring det. Då är det unga tjejer som ser ens bilder och tänker åh hon har så fina läppar, jag vill också ha såna.

"Det är hippt att vara feminist nu"

Det finns ett enormt klassförakt riktat mot dokusåpadeltagarna och utvikningstjejer som i stor utsträckning populariserat fillerutseendet. Det plutiga, lite svullna som kommit att bli en estetik som många eftersträvar trots, eller just på grund av, att det syns tydligt vad man har gjort. Att ha råd är en klassfråga. Det är något Annahita har tänkt på.
– Det är på många sätt en klassmarkör att ha riktigt maffiga fillersläppar. Förutsatt att de ser fina ut. Annars har man inte betalat så mycket för dem. Det är väl också en klassmarkör. Det är samma med dyr hudvård. Mycket av det jag får som pressprover hade jag aldrig haft råd med själv. När man normaliserar användandet av fillers och botox och pratar om det som att det är lätt att göra, då glömmer man bort priset. Jag tror att folk tänker att botox är som vilken behandling som helst, som en vanlig ansiktsbehandling men det är ju inte det. Framförallt inte när det kommer till den ekonomiska biten. Visst man får effekt under lång tid men det får man ju av ett körkort också.” 

Känslan av att feminism, skönhetsvård och fillers flyter ihop är trots allt inte speciellt underlig med tanke på hur populärt det har blivit bland företag att använda lightversioner av normbrytande för att sälja varor. Feminism har blivit något man slänger sig med och använder för att locka unga kvinnliga konsumenter. Marknadskrafterna har slagit sina klor i ideologin som Annahita uttrycker det.
– Det är paradoxalt att en ideologi som gör anspråk på att förändra samhället i grunden, sugs upp i marknadsintresset och används för att sälja produkter. Det är en skymf mot ideologin i sig, alla feminister och alla personer som feminismen söker hjälpa. Det är hippt att vara feminist nu. Det var helt annorlunda för bara fem, sex år sedan. Nu kan man ju köpa t-shirtar på H&M där det står “feminist”. Om man är liberal så kanske man tycker att det är underbart att man kan använda feminismen som ett sätt att sälja varor. Och det är härligt, på ett sätt att ideologin jag håller så nära hjärtat, inte längre är så avskydd. På det ytliga planet. Men det är en väldigt grund känsla av lättnad eftersom den sortens feminism som är accepterad säljs på marknaden. Den som är helt okritisk. Girl power, och tjejgänget är bäst, ingen protest. Ytlig säljbar pepp, helt utan vilja att förändra samhället i grunden.