Skam möter Stranger Things i Thelma

Kristoffer Viita 12:57 10 Nov 2017

Norske regissören Joachim Trier är tillbaka med övernaturlig coming-of-age-historia.




20-åriga Thelma (Eili Harboe) flyttar från sina djupt religiösa föräldrar i en liten stad för att gå på universitet i Oslo. Hon experimenterar med marijuana och förälskar sig i Anja (Kaya Wilkins).
 Snart upptäcker Thelma att hon har övermänskliga krafter som börjar sippra ut och som hon måste kämpa hårt för att kontrollera. Hennes förmågor påminner om de i Brian DePalmas Stephen King-adaption Carrie, även om Thelmas krafter triggas av krocken mellan hennes sexuella uppvaknande och hennes kristna arv. Joachim Triers mål var att skriva skräck som blandade skandinaviskt vemod och mystik där kärlekshistorien var lika relevant som utforskandet av det övernaturliga. 

– Alla de här superhjältefilmerna från Hollywood är så stiliserade med alla effekter. Karaktärsporträtten är som i en porrfilm: skådespeleriet finns bara där för att komma vidare till nästa actionscen. Vi försökte göra något som kändes mer mänskligt, säger Joachim Trier när jag träffar honom högt uppe i ett dyrt hotell i Toronto.


Thelma visades där i september under filmfestivalen och hyllades i branschpressen som en av festivalens otippade genrehits. Den har även utsetts till Norges Oscarsbidrag. 

Efter genomslaget Reprise (2006) och det finstämda drogdramat Oslo, 31 augusti (2011) tog Joachim Triers karriär två steg framåt. Först till USA med Louder than bombs (2015) och stjärnor som Jessie Eisenberg och Isabelle Huppert. Filmen tävlade i Cannes (den första norska i tävlingen på 36 år) och var en logisk fortsättning på Triers arthouse-naturalism. Men med Thelma gick han och manusförfattaren Eskil Vogt en annan väg, och utforskade genreelement med actionscener på gränsen mellan mardröm och verklighet. Allt började när Trier och Vogt gick tillbaka till popkulturen de växte upp med. De såg om italiensk skräck, läste japansk manga, såg (och lyssnade på) John Carpenter, Brian Depalma och lyssnade på 80-tals-synt som Tangerine Dream.


Var det en utmaning att gå över till genrefilm?

– Jag växte upp som ett fan av Stanley Kubrick och med honom var det inte så att ”åh nej nu har han börjat göra kostymdrama” efter Barry Lyndon, eller sci-fi med 2001. Han gjorde bara ”Stanley Kubrick-film”. Det var min inspiration.


Jag gillade hur du skildrar Thelmas religiösa föräldrar. De var inte klassiskt auktoritära utan nästan kvävande kärleksfulla.

– Är inte det väldigt skandinaviskt? Jo, jag blir väldigt glad att du säger det för vi tänkte mycket på klichén av ondska och ”onda människor”. Men ondskan i filmen är – utan att avslöja för mycket – knutet till något djupt komplicerat inuti människorna vi ser. Inte bara ett monster. Med föräldrarna tänkte vi mycket på begreppet ”mjuk makt”.

 Joachim Trier säger att han inte velat göra någon attack på kristendomen, men gjorde mycket research från inre missionskretsar och påpekar att det fortfarande finns grupper i både Norge och Sverige som vill frälsa homosexuella, det är ingenting som är påhittat för att passa berättelsen.


– Jag respekterar folks rätt till personlig tro, men jag vet också att vi i ökande grad i samhället upplever maktstrukturering genom religion och det tycker jag inte är så fett. 


Vad har du själv för förhållande till religion?

– Jag är ateist. Min syn på världen är mystisk. Jag inte kan förklara vad som sker eller varför det sker. Det första vi ser i Thelma är ett barn som går ut på en is under en vacker dag, och genom isen ser hon en fisk. I den scenen blir vi alla barn och ser världen som magisk och vacker – utan att behöva få den förklarad. I konsten har vi lov att unna oss det.

Läs även: Recension – The Handmaid's Tale.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2017.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!