I den nerviga framtidsthrillern The Handmaid's Tale reduceras kvinnor till vandrande äggstockar.
Det börjar med ett före.
June flyr tillsammans med sin man och dotter i en bil. USA är i upplösningstillstånd, snart finns det inte längre kvar. Inte så som de minns det. Luke tappar kontrollen över bilen som glider ned i ett dike, de får fly resten av vägen till fots. Men de kommer inte särskilt långt.
Sedan ett efter.
Offred tillhör kasten tjänarrinna, vars enda syfte är att förse nationens överklass med barn. Tidigare kallades hon för June, men nu heter hon Offred eftersom hennes anförare heter Fred – och hon är hans ägodel. Offreds lott är att lyda, finnas till hands och att tjäna sin anförare. Kvinnor har sedan länge blivit av med sina grundläggande rättigheter, och eftersom infertilitet har drabbat majoriteten av befolkningen bestraffas aborter med offentlig avrättning.
The Handmaid’s Tale är baserad på Margaret Atwoods dystopiska bok med samma namn. Det är en mörk framtidsskildring som tål att nämnas i samma andetag som Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld. I nationen Gilead, som tidigare gick under namnet USA, har det moderna samhället satts ur spel av kristna extremister. I stället för jämlikhet: ett misogynt kastsystem.
Serieadaptionen är olidligt nervig, även för mig som nyligen läste boken och vet vart konflikterna leder. Dessutom är Elisabeth Moss som gjord för att spela Offred. Eftersom hon är under konstant övervakning sker mycket av dramat i hennes minspel och i den inre monologen, och det är i Moss små gester och muskelryckningar som vi får tillgång till karaktärens stora känslospektrum. Sättet The Handmaid’s Tale förlitar sig på huvudrollens uttrycksfulla ansikte och påminner inte så lite om Mr Robot.
The Handmaid’s Tale är en sedelärande historia som alltid är aktuell. Men just nu, just i dag, är den särskilt relevant. För den påminner oss om vad vi riskerar att förlora när vi kompromissar med jämlikhet och allas lika värde i utbyte mot traditioner och trygghet.
