En ny sorts sexism eller ett slut på slutshaming? Kristoffer Viita firar Halloween med The Slutwhisperer – nattklubbsfotografen som blivit ökänd för att dela ut ”champagne facials”.
– Jag måste bajsa men det är för många människor i den här lägenheten.
Kirill Bichutsky, 31, har klätt ut sig till Dorothy från Trollkarlen från Oz för tredje kvällen den här veckan. Den blå bondmoraklänningen framhäver hans breda axlar men den vita underkjolen är sliten och går sönder när Kirill ska snygga till den.
– Sätt fast den här på något sätt, säger han barnsligt till Brie, en blondin utklädd till Batgirl.
Jag sitter i Kirills soffa i Midtown, New York. Rummet är fullt med folk men ingen verkar vilja prata med mig. Jag har följt instruktionerna om kostymtvång och har på mig skelettdräkt och dödskallesmink som mobbarna i Cobra Kai från Karate Kid. Stämningen är nykter. Det är bara jag som dricker men jag roffar skamlöst åt mig vodka ur kylen. Jag låter nervositeten vinna över journalistisk etik. Kirill börjar rota i en låda med sexleksaker för att lätta upp stämningen. Han langar fram en fyrtio centimeters vit dildo. Amanda, utklädd till pizzabud, lägger den i en pizzakartong och poserar för Onsdag från Familjen Addams i minikjol – Kirills flickvän Lauren.
Kirill föddes i Moskva och växte upp i en ryskjudisk familj i New Jersey. Idag lever han sin egen amerikanska dröm. En av få förunnade internetkändisar – vid sidan om Kardashians och Dan Bilzerian – som tjänar bra på att anordna fester. Marknadsföringen sköts via hans mingelsite Kirillwashere.com, med fem miljoner besökare i månaden enligt honom själv, och hans instagramkonto @slutwhisperer med nästan en miljon följare. En feed av sluskiga memes och klipp där packade tjejer får skumpa över ansiktet, munnen och brösten.
Kirill har tillsammans med sin lilla stab av festdjur karvat ut en egen nisch i den amerikanska sleaze-traditionen. ”Girls gone wild” för en generation som lever med internets porrskador, Tinder och Amber Roses slutwalk.
Kirill i mitten. Foton av Kristoffer Viita. Bilden längst till höger från Kirillwashere.com.
Många hatar Kirill. Hans Instagram har stängts ned 12 gånger och flera av hans klubbkvällar har blivit inställda efter drev i sociala medier, där han pekas ut som en fanbärare för misogyn våldtäktskultur. Kirills försvar är att ingen av tjejerna som ber om ”facials” ställer upp mot sin vilja. Hans filosofi: ingen ska skämmas för att de vill vara fulla och nakna på klubb.
Kvällens fest sker på nattklubben Riff Raff's, nära Kirills lägenhet. ”VIP”-förköpen kostar tjugo dollar för tjejer. Killbiljetterna för femtio dollar har sålt slut direkt, då Kirill bara släppt trettio stycken. För 1500 dollar erbjuds en middag på Outback Steakhouse med Kirill, två armband till festen och obegränsat med alkohol vid Kirills bord på klubben (ingen köpare).
Biljettsajtens fjärde alternativ är ”Jag kan inte komma men vill ge Kirill pengar för att han är så ful”.
Under collegetiden jobbade Kirill med grafisk form för flera av New Yorks största komikerklubbar. Han lärde känna komiker som Bill Burr, Patrice O'Neal och Dane Cook. Det var då han uppfostrades till hur man säger vad som helst – och kommer undan med det.
Kirill berättar om kvällens vaktchef. En spanjorska som folk är livrädda för. Hennes uppdrag är att agera Kirills ögon och öron.
– Det bästa är att hon är en brud, så hon kan slå en tjej och inte få problem efteråt. Hon brukar dra ut tjejer från DJ-båset i håret.
Innan jag ens hunnit presentera mig för alla åker jag iväg med en Uber SUV full av snubbar.
– Är inte det där cultural appropriation, frågar jag Artie, en bitig vit snubbe med rakad skalle utklädd till en medlem ur Vatos Locos.
– Hey man, det här är New York och vi är vita, det händer. Det är amerikansk tradition, förklarar Kirills barndomskompis Ben, en advokat som fokuserar på copyrightfrågor. För kvällen är han utklädd i gula skyddskläder á la Walter White.
Kirill beordrar att ingen lägger ut något på Snapchat innan klockan ett på morgonen.
– Jag vill inte att vissa människor ska komma, så få det inte att verka roligt. Då dricker de upp all alkohol och sen vill de bara dra.
Stämningen i bilen blir snabbt grabbig.
– Jag har riktigt bra sluts som kommer ikväll, säger Kirill självsäkert. Vet ni vem som kommer? Tjejen med de gigantiska brösten.
– Hon från i tisdags, frågar en av killarna i sätet framför mig.
– Jag fick henne att köpa biljett och allt.
– De där sakerna var, jag vet inte, läskiga.
– De är bra som i komiska. Hon borde sitta i en rullstol för att kunna andas.
Alla skrattar.
Killarna fortsätter diskutera tjejer och kolla bilder på sina iPhones tills vi kommer fram till klubben. Det är inte midnatt än och Riff Raff's har inte öppnat för Kirills fest. Ändå står redan tre tjejer i minimala outfits och kattöron utanför. De viskar om Kirill när han snackar med dörrvakterna.
– Vad ska de ens föreställa, undrar Amanda, som bär med sig pizzakartongen med dildon. Hon tittar irriterat på tjejerna.
– Det är Halloween, var inte bara slampig, var något!
Medan vi väntar på en restaurang i anslutning till klubben sänker jag en till bjudvodka. Resten av sällskapet fortsätter att inte supa. Jag pratar med Brie och Farida, en svarthårig tjej med samma outfit som jag: skelettdräkt i elastiskt material som inte lämnar något åt fantasin.
Ni verkar rätt nyktra.
– Ja, det är därför vi måste få tag på Adderall.
Jag trodde att ni New Yorkers gillade kokain?
– Vi är inte New Yorkers.
Var är ni från?
– (I kör:) Connecticut.
Brie och Farida har känt Kirill i åtta år. Ända sedan han, som Farida säger, ”var en snäll pojke”.
Är han inte det längre?
– Jo, men inte sociala medier-snäll...
Foto t v: Kristoffer Viita, foto t h: Kirillwashere.com.
Kirill är omöjlig att få prata med. I en paus hinner jag berömma hur hans gråtande corpse paint liknar Hank von Helvete i Turbonegro.
– Är det vad det är? Det visste jag inte, jag ville bara se ut som att jag sugit av dudes.
Han försvinner igen, och det dussinstora sällskapet blir ledda in på klubben genom en köksingång. Det påminner vagt om den långa tagningen i Maffiabröder. Vi placeras i en VIP-hörna medan servitriser i ”sjuksköterske”-kläder i tight minimal latex bär fram helrör med tomtebloss.
Kirill klottrar ”CUM” på Arties nacke. Jag försöker prata med tjejerna men blir bortsjasad av Kirill. Han vill fota dem. Jag börjar förstå att det ligger en vetenskap bakom hans fester som de andra är införstådda med. Varje moment är utstuderat och måste utföras vid exakt rätt tidpunkt. Alla verkar vänta på någonting oundvikligt. När dansgolvet packats med bunny-öron och alla blivit tillräckligt skitfulla är det äntligen dags. En röst ekar över musiken.
– Alla som vill ha en champagne facial – kom till baren!
En blondin utklädd till catwoman hånglar med en brunett i korta jeansshorts och med en amerikansk flagga runt magen. Kirill fotar och häller champagne på deras ansikten. En tjej i svart minikjol ställer sig på händer för att dricka ur en öltunna i VIP:en, ett så kallat ”keg stand”. Till och med kvinnorna som blir petade i ansiktet med den fyrtio centimeters gummidildon är euforiska. Deras bilder kommer finnas på internet ett par dagar senare. Hela scenen är som en karnival byggd av rå kapitalism, exhibitionism, sociala medier och obscen humor.
Är det misogynt när pornografiska klyschor exploderar i ren kitsch? The Slutwhisperer må vara en alkoholiserad mansgris, men i en tid lika besatt av kommers som triggervarningar får vi de skurkar vi förtjänar.
