En splatterläxa att minnas

Med The Green Inferno fortsätter Eli Roth utforska köttig död på film. Kristoffer Viita träffade honom i spanska Sitges för att diskutera kannibalfilm, slacktivism och arbetsvillkor.

Sedan 2010 bor över hälften av jordens befolkning i städer. Medan landsbygderna avfolkas och faller i medieskugga kan riskkapitalbolagen plundra lokalbefolkningens naturresurser. iPhone-mineraler i Kongo eller naturgas i Norrbotten är egentligen skit samma. Folk i storstäderna har slutat bry sig. Åtminstone utanför internet. Det säger Eli Roth (förutom det där om Norrbotten), som låter kannibaler glufsa i sig slacktivister i The Green Inferno (på ditt internet innan halvåret är slut).

– Aktivism kan vara fantastiskt. Men det jag sett på Twitter är att folk vill få sig själva att se bra ut. De bryr sig oftast inte så pass mycket att de klarar av att göra sina egna liv obekväma. Folk trycker hellre ”retweet” än engagerar sig för arbetarna som gräver fram coltanet till deras mobiltelefoner. 
I The Green Inferno reser ett gäng collegeungdomar till Peru för att exponera ett globalt företag som ska utvinna gas och tänker skövla bort människorna i farten. ”Hur många av er har fantiserat om att rädda en utdöende stam?” frågar aktivisternas ledare i en smått övertydlig scen. 

Efter en lyckad aktion mot det ondskefulla företaget störtar aktivisternas plan i djungeln. De blir snart hittade, ritualmördade och slutligen serverade som snacks till vildarna de försökt hjälpa. Filmen är inspelad på plats i Perus djungler, vilket enligt Roth och Lorenza Izza var livsfarligt. Men det smått obekväma med The Green Inferno är att riktiga urinvånare castats i rollerna som kannibaler.
– De här kidsen hade aldrig sett isbitar förut men inom en vecka kunde alla spela in iPad-videos, säger Roth när jag träffar honom på en filmfestival i Sitges, utanför Barcelona. Han betalade byborna för sin medverkan genom att ge byn elektricitet, nya tak till hyddorna och mp3-spelare. När jag frågar om han inte stört den naturliga ordningen med all modern teknologi svarar han att ”det var tvunget att hända”. Och förklarar att ungdomarna i byn ”redan visste vem Justin Bieber var”. 

Skräckfilmer blir råare av sitt samhällsklimat. Last House on the Left (1972) var en kommentar till Vietnam-krigets grymheter, och den ”tortyrporr” som medier anklagat Roth och andra ”splat pack”-regissörer för under nollnolltalet, kan tolkas i skenet av tortyren i Irak under George W. Bush. Skräckfilm kan vara ett sätt att få skrika av sig frustrationen man känner för riktigt lidande, men i en kontrollerad miljö. Även om The Green Inferno inte är lika brutal som Hostel 2 – där en penis och pung klipps av med sax och äts upp av schäfrar – känns Amazonas djungler som en lämplig plats för ultravåld i kontrast till samtidens brutala urbanisering. Igen alltså. 

Kannibalfilmer dök upp på sjuttio-talet som en del av Amerikas midnattsbiokultur (så kallad ”Grindhouse”) men blev ökänd med italienaren Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust 1980. Den förbjöds i över 50 länder och majoriteten av de andra filmerna i genren hamnade på Englands lista över bannlysta ”video nasties”. Kannibalfilmernas snaskighet vägdes upp av det anti-imperialistiska budskapet, där vita reste från den ”civiliserade” delen av världen för att mörda och våldta i vildmarken – och sedan får sitt straff som någon vildes munchies-mat (well, det händer i The Green Inferno). 

Det gryniga ”found footage”-greppet (idag kopierats i oändlighet), var realistiskt och gjorde att Cannibal Holocaust anklagades för att vara en snuff-film. Deodato friades från mordanklagelserna men fälldes för att ha dödat riktiga djur i filmen. Ett grepp som Eli Roth inte upprepat i The Green Inferno. Däremot var han vårdslös med sitt eget filmteam. 
– Vi släppte ner en pytonorm i ansiktet på en tjej. Om du pausar filmen syns det att ormen öppnar munnen bara några centimeter från hennes huvud.

Det låter farligt.
– Men det är det som gör den här filmen till vad den är! Allt är på riktigt, det är det som är så kul. 

När teamet hade placerat huvuden på pålar dök ett gäng missionärer från Texas upp i djungeln och trodde att de hamnat i mörkrets hjärta. 
– De blev helt galna och började skrika ”Djävulen är här!”. 
Urinvånarna i Perus djungel hade aldrig sett en tv, så filmteamet riggade en projektor och visade Cannibal Holocaust. Som tur var trodde byborna att det var en komedi och flabbade genom hela visningen.

Trots det antiimperialistiska budskapet kanske det är rasistiskt att utmåla Perus urinvånare som kannibaler? När jag frågar får Roth samma blick som sin karaktär Donny ”Björnjuden” Donowitz i Inglorious Basterds innan han slår ihjäl en nazigeneral med ett baseballträ. 
– Vad är rasistiskt? Allas sminkning och utseende är hämtade ur National Geographic. Alla som studerat sociologi vet att det finns kannibalism överallt. Det finns i Tyskland, eller i USA där folk tar badsalt och äter upp varandras ansikten. Det här är en fiktiv berättelse om en stam icke-kontaktade människor. De beter sig inte som djur, de är bara outsiders och lär aktivisterna en läxa när de hotar att förstöra deras land.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.