Scenrecension: "X" på Unga Klara

Foto: Marguerite Seger.

"Var kommer du ifrån? Alltså, egentligen?” När en lärare vill slå sig för bröstet över hur härligt mångkulturell hans skolklass är exploderar lektionen i en mångröstad parodi på den där frågan som på ett ögonblick kan dela upp människor i ”vi” och ”de andra”. Kanske kunde det vi ser vara en tillskruvad scen från en av skolklasserna i publiken – gensvaret är omedelbart.

En personlig favorit bland regissören Farnaz Arbabis tidigare uppsättningar är Drottning Kristina på Uppsala stadsteater 2009, som lekte med mytbildningen kring den queeranalytiskt intressanta drottningen, och teman som tolkningsföreträde, fördomar och historieskrivningens makt. ”Samma ohämmat barnsliga teaterlust och fantasi råder som i Suzanne Ostens Unga Klara-estetik”, skrev jag då, och ser man på: nu sex år senare ingår Arbabi i just den teaterns nya ledarduo.

Att jag kommer att tänka på den när jag ser X, Arbabis första uppsättning som konstnärlig ledare på Unga Klara, är inte bara för att hon här arbetar med samma perspektiv (fast på andra ämnen). Utan också för att hon inledningsvis återvänder till Kristina. Men nu är den kritiska blicken riktad mot drottningen själv: det avslöjas att i hennes stormaktsdrömmar ingick önskan om slavkolonier. Kristina var visserligen en person som ansattes hårt av könsnormen, men också en vit i maktposition.

Det där vridandet och vändandet på maktbegreppet är signifikativt för X. Det självutnämnda goda kan ha ont i sig, om man nu kan använda förenklande generaliseringar om en uppsättning som gör allt för att komplicera. X sliter av plåstren på svensk historia och visar djupa sår av rasism. Det gör ont, och det är meningen.

Över den breda spelplatsen rullas scenografen Jenny Kronbergs färgade trälådor, som småscener på scenen, där pjäsens långa rad av historiska och samtida skeenden kan avlösa varandra: Selma Lagerlöf uttalade sig positivt om Statens institut för rasbiologi och Carl von Linné presenterade ett rassystem baserat på hudfärg. Sverige har haft kolonier, västafrikanska Cabo Corso och karibiska Saint-Barthélemy. Förtrycket av samerna. De finska krigsbarnen. Romernas situation. Islamofobi. Rasistiska vardagskommentarer, fördomar, hot och misshandel. Allt bildar en myllrande, obehaglig och fantastiskt fängslande historielektion.

Bland redan kända ansikten som Ardalan Esmaili, Maria Salah och Pablo Leiva Wenger kan du spana på morgondagens stjärnor, eftersom tio av fjorton skådespelare är studenter på Stockholms dramatiska högskola respektive Högskolan för scen och musik i Göteborg. Ensemblen är otroligt bra och samspelt, men ska jag ändå nämna en enskild prestation är det David Arnesen. Håll också ögonen på Dimen Abdulla som varit med och skrivit pjäsen (och vars På alla fyra förra året var mycket bra). 

”Vi ser fram emot fyrtio år till av världsberömd, forskande, ung teater”, löd motiveringen till Unga Klaras pris i scenkategorin i Stockholmspriset 2014. För det kunde både teaterns grundare Suzanne Osten och de nya konstnärliga ledarna Arbabi och Gustav Deinoff (Girls Will Make You Blush) ta åt sig äran. Fortsätter det så här lär prismotiveringens förhoppning besannas.

Läs också Jenny Nordlanders intervju om X med Farnaz Arbabi.