Bäst just nu: Scen

Vildandet. Foto: Sören Vilks

Vildanden
Dramaten, till den 30 september
Regissören Anna Pettersson satte upp en Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 som gjorde Strindbergsåret värt att genomleva. Hon strimlade manuset efter eget huvud: måste till exempel Julie alltid ta sitt liv på slutet? Samma ifrågasättande av patriarkala strukturer utsätter hon nu Henrik Ibsen för, men kärleksfullt och undersökande. Alla som vet hur det brukar gå i Vildanden från 1884 bävar inför slutscenen där dottern Hedvig skjuter sig. Vad är det med alla dessa kvinnor och barn som ständigt måste offras? Anna Pettersson låter helt enkelt Lina Leandersson (du känner igen henne från filmen Låt den rätte komma in) vägra göra som det står i manus. Hur det faktiskt slutar här kan diskuteras och tolkas olika, och det är en av poängerna med Petterssons bearbetning av den här klassikern. Den här Vildanden är visuell ljudkonst, vild videokonst, metateatral lek, tragikomisk koreografi, uppstoppade extrakroppar, vackert forsande regn ... och majestätiskt motstånd.

Rädsla urholkar själen
Kulturhuset Stadsteatern, till den 14 juni
Vackert forsande regn är ett starkt minne även från Annika Silkebergs Rädsla äter själen på Teater Galeasen 2006, som byggde på Rainer Werner Fassbinders film Rädsla urholkar själen från 1974. Regnet blev tårar över den olyckliga kärlekshistorien mellan den äldre västtyska städerskan och den yngre nordafrikanska gästarbetaren. Rasismen som möter dem – i Tyskland, bara 30 år efter andra världskriget – kunde lika gärna vara svensk och daterad 2015, tänker jag efter Nadja Weiss tolkning. Väldigt mycket är väldigt bra: Malin Ek och ensemblen, Mikael Varhelyis och Anders Hellströms scenografi där samhället är ett grått konferensrum med trånga stolsrader, Philippe Boix-Vives musik … Men det skaver att publiken ges utrymme (eller kan ta sig det) att skratta åt Salem (Bashkim Neziraj) och hans språk. Det går dock att se det som, även om jag inte är säker på att det är avsikten, att uppsättningen vill göra hela salongen medskyldig till föraktet.

I väntan på Godot
Moment teater, till den 1 juni
År 2006 väntade Pontus Stenshäll så länge på Samuel Beckett att pjäsen han ville ha tillstånd att sätta upp till slut blev en annan, inspirerad av just denna väntan (Den tejpade mannen). Nu har Stenshäll dock fått sätta upp Becketts I väntan på Godot, och som han gör det! Han och Mathias Olsson i smutsbeige och dammrosa är nog de finaste Estragon och Vladimir jag sett. Helt mjukt spelar de sig fram till sin egen Beckett.

En folkefiende
Kulturhuset Stadsteatern, till den 14 juni
Mer nytolkning av Henrik Ibsen. Nu är det sista chansen att se regissören Alexander Mørk-Eidems bearbetning från förra året av Ibsens lustspel från 1882. Nära originalet och samtiden på en gång. Politik, idealism, demokrati, våld. Leif Andrée, Cilla Thorell, Louise Peterhoff …

Vår klass
Teater Galeasen, till den 6 juni
Sista chansen här med? Vem vet. Natalie Ringlers fantastiska uppsättning av den polska dramatikern Tadeusz Slobodzianeks pjäs har fått nya spelperioder flera gånger sedan premiären 2013. Viktigt om vår mörka europeiska historia och samtid.