Foto: Katrín Guðrún Helgadóttir

Så var Grisfesten på Dragon Gate

23:10 5 May 2019

Annika von Sydow och Raveprinsessan åkte till det mytomspunna Dragon Gate som slog upp portarna för valborgsrave. Här kommer ett utdrag av en festivalnatt fylld med dj:s, konst och terrakottasoldater.

Efter en turbulent dag av personliga skäl trodde jag faktiskt inte att jag skulle åka till Grisfesten på Dragon Gate. Men efter lite övervägande med mina kompanjoner stressade jag och min vän, låt oss kalla henne för Raveprinsessan, tillslut mot festivalbussen som skulle avgå tre minuter efter att vi slängt oss ned på första bästa lediga platser. Valborgsravet hade inte ens börjat men vi var redan en aning lökiga och andfådda när bussen rullade ut från Cityterminalen i Stockholm. När allt var i sin ordning efter första ölen och lite puder på näsan slängde jag en blick på mina medresenärer. Det kändes lite som att vi skulle åka på kollo - för vuxna. Karaktärerna var unga och fyllda av liv med glitter på kinderna, nättröjor, tjocka eyeliners och petflaskor med vemvetvad som räcktes fram och tillbaka mellan sätena. Jag kände mig helt plötsligt väldigt gammal och tråkig men det här var ju trots allt bara början på vad som skulle komma att bli en otroligt minnesvärd kväll.

 Katrín Guðrún Helgadóttir

En stund senare svängde festivalbussen av längs E4:an och den glada personalen pratade ut i mikrofonen jaaa då var vi snart framme vid Dragon Gate, vi hoppas ni ska få en rolig natt men glöm inte att dricka vatten. Alla började applådera och ställde sig i gången innan bussdörrarna ens öppnat, likt ett flygplan där folket knökas i de smala gångarna för att få komma ut så snabbt som möjligt. Men här var alla bara ivriga och glada över att få komma ut från kollo-bussen till den friska luften och det gänget bakom Technobastun skulle erbjuda.

Innan jag gick in såg jag min syssling vinkandes högst upp i ett av tornen i den mäktiga entrébyggnaden med kinesiska attribut, det kändes en aning filmiskt. Han hade varit där sedan lunchtid och trots att vi hade setts några dagar tidigare var det väldigt fint att se ett bekant och familjärt ansikte i denna udda miljö. Efter en smidig entré var vi äntligen inne på den stora planlösningen som fortfarande var relativt tom på folk. I ett tält spelades reggae musik och längs den stora muren satt festivalsugna personer i solen och väntade in den stora kvällen. Vi slog oss ned bredvid Tami och bytte ett par ord innan vi gick för att köpa lite bastupengar till drinkar och ballonger. Bredvid kassan fanns en matmeny med snirkliga bokstäver och vi insåg att det vore bra att äta något innan kvällen drar igång. Mannen som serverade oss våra bastupengar svarade att den där menyn gäller inte, den är nog tio år gammal. Det tycker jag sa ganska mycket om den här historiska plats som fick sina första byggstenar 2004 och haft ett ex antal ägare sedan dess. Däremot fanns en foodtruck ute på den stora gården som vi istället gick mot.

 Katrín Guðrún Helgadóttir

Kön var milslång och vi stod där säkert två timmar innan vi fick beställa. Inte för att det gjorde oss något, solen var fortfarande uppe, vi drack bärs och hängde med diverse folk. I foodtrucken stod enbart två personer som serverade svingoda burgare och jag ger dem all min respekt för att inte freaka ut på den gigantiska kö fylld av hungriga stampare. Precis efter att vi fått göra våran beställning gick strömmen också.

Under nattens gång rörde vi oss mellan de nio olika våningarna i hotellbyggnaden. En mix av konst, dj:s, terrakottasoldater, videoinstallationer, lyktor, rökelser och (givetvis) bastun gav känslan av att all form av kreativt skapande finns här. Alla människor är välkomna och det här är en tillåtande miljö där bara dina gränser sätter stopp. Emellanåt gick vi ut i den friska luften och andades in naturen som omger Dragon Gate och hörde bilarna som swoschade förbi på E4an utanför. Dragon Gate under den här valborgsmässoafton kändes som en egen oas separerad från omvärlden. Vi satt med ett gäng som var betydligt mer goa i huvudet än vad vi var. Två av dem började hångla och gick sedan fnissandes iväg mot någon dold vrå. En kille med kvällens största pupiller som skulle kunna vara lika ung nog som min lillebror (inte för att jag har någon) frågade om han fick kyssa mig.

I kombination med technomusiken, folket i gympakläder och de söndriga fönsterna på översta våningen påminde den nio våningar höga byggnaden lite om Berghain. För en sekund fick jag en flashback av mitt allra första besök på just denna klubb som 19-åring innan vi begav oss till panoramabaren högst upp. Panoramabaren var helt klädd i guld och dånade av techno. Det kändes som att vi befann oss på ett rave i Ryssland på 90-talet, vilket väl egentligen förklarar vår samtida technokultur rätt bra. Runt omkring oss fanns körsbärsblommor och en stor säng i guld som såg väldigt inbjudande ut. Mannen bredvid mig hade en halvsluten blick, tuggade på kinderna och hoppade omkring som att han var på ett Friskis & Svettis pass. Han njöt och var inte ensam med att vara ett med musiken.

På bottenvåningen fanns båten som var ett dansgolv i sig med cirkulerande dj:s som åkt långa vägar för just denna kväll. Uppe på båten fanns en terrass där en kvinna balanserade på den smala bjälken och innan jag hann reagera var säkerhetsvakten påväg upp dit för att be henne gå ned. Säkerhetsvakten var en karaktär jag såg återkommande, trots den fria atmosfären på Grisfesten kändes det som att han hade kontroll på läget.

 Katrín Guðrún Helgadóttir

Med sina kinesiska attribut, statyer och konst i skiftande färger måste Dragon Gate vara bland den märkligaste platser jag har besökt, åtminstone i Sverige. Känslan av att hotellet inte hade använts på ungefär 15 år kändes i väggarna. Det var något spöklikt runt det hela, uppe i vilorummet fanns olika konferensrum med samma tapeter som finns i mina föräldrars gamla sommarstuga, glasvaser stod placerade med plastblommor i och det gemensamma köket var prydligt städat. Det fanns en mystik där som tycks uppstå när en plats inte använts på så länge. Dragon Gate är i vilket fall som helst återupplivad och jag tackar gänget bakom Technobastun för denna gång.

 Katrín Guðrún Helgadóttir

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!