Ronnie Sandahl förklarar krig mot Norge i Svenskjävel

Ronnie Sandahl funderar på Norge. Foto: Åsa Sjöström.

“Sverige gillar Norge. Vi ser ju er som nån sorts utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto.”

Repliken kommer från filmen Svenskjävel, med biopremiär den 27 mars. Författaren Ronnie Sandahl, 25, har blivit regissören Ronnie Sandahl, 30, och med sin redan internationellt festivalprisade debut vill han berätta en historia som ingen berättat. Den om maktförskjutningen mellan Norge och Sverige.

 

Berätta då. Jag kommer inte att avbryta dig.

– När man om tjugo år ställer frågan “vad hände i Sverige på tvåtusentiotalet” kommer man prata om den svenska folkutvandringen till Norge. Det är jag helt övertygad om. Idag är det inte en jävel som pratar om det, men 2011 var det fler som utvandrade från Sverige än under Amerikabåtarnas toppår i slutet av artonhundratalet. Det finns en enorm community av svenskar i Oslo, och det där märker man när man kommer dit. Egentligen hade jag tänkt göra en annan film, den var nästan färdigfinansierad. Men så släpptes min debutroman på norska, och jag var i Oslo en hel del. För mig, som kommer från en svensk småstad, var det som att gå på en klassåterträff. Det var Falköpingsbor överallt! Jag stötte till och med på den lokala knarkhandlaren, han hade väl följt med målgruppen. Och jag tänkte: ska jag göra en film om en ung svensk samtid så måste den utspela sig här! Så jag kastade manuset jag arbetade med och började om. Med ett kärleksdrama som utspelar sig i den här miljön.

 

Och det...

– Du skulle ju inte avbryta!

 

O_O

– Jag ville skildra det politiska genom det privata. Och jag visste direkt att det skulle bli en film om maktbalans. Mellan Sverige och Norge, förstås. Men även mellan man och kvinna, arbetsgivare och arbetstagare, arbetarklass och medelklass. För det är ju inte bara en folkutvandring vi ser, det är också en enorm maktförskjutning. Att vi som var herreland har blivit tjänare. På bara en generation.

 

Men det är inget vi pratar om, säger du. Varför pratar vi inte om det?

– För att alla medier sitter i Stockholm. Det är liksom inte Stockholms medelklass som släpper iväg sina ungar till Oslo, utan i första hand de som går från fabrikerna i Söderhamn eller Falköping. Just Söderhamn hade faktiskt ett erbjudande ett tag där de betalade bussbiljetten till Norge för sina arbetslösa ungdomar. Bara för att slippa dem.

 

Pratar man om det i Norge?

– Jättemycket. I Norge är det ju supernärvarande, för du kan inte köpa en kaffe utan att det är en svensk som gör den åt dig. Och svenskar har ungefär samma rykte i Norge som finländarna hade i Sverige på sextiotalet. Super för mycket, bor för trångt, tar vilka skitjobb som helst, är för högljudda...

 

Bär kniv?

– Haha! Ja, nästan. Det är samma klasstereotyper. Det var Finlands arbetarklass som kom hit, och det är i första hand Sveriges arbetarklass som flyttar till Oslo. Det finns ett klassförakt i grunden. Men för norrmän är det lätt att gömma sig bakom att det är "partysvensker" och inte "arbetare". När vi letade efter en restaurang att spela in på var det flera krögare som stolt deklarerade att de "inte är den sortens restaurang som har svenskar i personalen".

 

Är det inte lite skönt, ändå, att varumärket Norge är på väg att raseras av självbelåtenhet och rasism? Det hade nästan varit outhärdligt om de var nyrika och sympatiska.

– Jo, det är sant. Jag tror så här: Norge var ett problematiskt land att göra nyrikt eftersom de bryr sig ungefär 0,2 procent om genus- och klassfrågor. Många norrmän tror på allvar att Norge bara har en medelklass. Ska man vara elak kan man säga att det är ett land som har blivit rätt brackigt. Det byggs överallt, gärna i svindyr italiensk marmor.

 

Har du märkt av någon norsk ilska än?

– Haha, jag är fullt beredd på att jag kommer vara Norges mest hatade man om några veckor. Eller så är man glada över att någon utomstående kommer med en hink uppfriskande vatten.

 

Norge kan ju vara lite lättkränkt.

– Ja, men jag tror att de kan behöva en svensk party pooper på oljefesten.

 

Varför är norrmännen så bekymmerslöst flata inför sin egen rasism och nationalism?

– Den stora skillnaden mellan Sverige och Norge är att de ser nationalism som någonting positivt, vilket gör att man kan svepa in en jävla massa bajs under flaggan. De flesta norrmän ser ju inte Fremskrittspartiet som ett rasistiskt parti överhuvudtaget. Länder som får rasistiska partier i regeringen är ju i regel megakrisländer. Men Norge är stenrikt och har ändå rasister i regeringen. Det kan ju lätt få omvärlden att tänka att Norge är ett unikt osympatiskt land.

 

Men finns det ingen som gör motstånd? Har de inga arga kultursidor i Norge?

- Jag skulle just komma till det. Det är förstås inte svart och vitt. Naturligtvis finns även en stor ilska mot exempelvis Fremskrittpartiet. Och i vänsterkretsar känner många skam över nyrikedomen, brackigheten. Jag hade många och långa samtal med mina norska skådespelare om det, för att vi skulle hitta rätt nivåer. Flera norrmän som sett filmen har sagt att den var som en skamsköljning. Men samtidigt ska inte vi svenskar slå oss för hårt på bröstet. Jag önskar att någon hade gjort samma film om en finne som kom till Sverige på sextiotalet. Svenskarna hade nog inte framstått som så jävla sympatiska heller. Det är i första hand inte en fråga om nationalitet. Det är en fråga om makt.

Har du något snällt att säga om Norge?
– Ja, kanske ska det nämnas att Sverige som land samtidigt bör känna viss tacksamhet mot Norge. Nästan hundratusen svenskar beräknas jobba i Norge. Vi hade kunnat ha en förlorad generation på arbetsmarknaden.

Fick du lite ångest nu och kände att du var tvungen att smörja norrmännen mot slutet?
– Ja.

SVENSKJÄVEL
"Svenskjävel" (svensk premiär 27 mars) är ett kärleksdrama med politiska undertoner (och en hel del humor faktiskt). En ung svensk tjej (Bianca Kronlöf) hamnar som hushållerska i en norsk medelklassfamilj där hon inleder ett förhållande med fadern. Filmen har vunnit tunga priser vid filmfestivalerna i Zürich (Critics' Choice Award), Chicago (Golden Hugo), Lübeck (Best Nordic Feature, i konkurrens med Ruben Östunds Turist och Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) samt Bourg-Saint-Maurice (Bästa kvinnliga skådespelare).