Funk och soul-underverket Kindness.
Adam Bainbridge och hans band har inte sovit sen igår. De hade en spelning i Barcelona klockan fyra igår natt och sen flög de till Stockholm. ”Men vi ska göra vårt bästa”, säger han.
Deras bästa visar sig vara en tramsig och fullkomligt utflippad spelning, där saker (chipspåsar, vattenflaskor, hinkar, trumpinnar och trummor) kastas ut i publiken och på scenen. Det är naturligtvis helt fantastiskt.
Om Kindness på skiva är tillbakalutad, soulig och r'n'b-influerad pop, är liveversionen en funkig och maxad show, som aldrig blir seriös i betydelsen tråkig. Samtliga bandmedlemmar är som plockade direkt från modeveckan, Adam i slapp kostym och bredbrättad filthatt, kören i leopard och stentvättad jeansjacka och de andra i plagg och accessoarer som blommönstrat linne och glitterslips.
Cyan är en stilfull uppvisning i flera olika dansformer, medan Swinging Party blir lågmäld, långsamt galopperande och nästan suggestiv. Adam hoppar ned bland publiken och high-fivar folk, hela scenbelysningen är grön.
Kindness kommande skiva är betydligt softare än debuten, men första singeln World Restart skiljer sig inte så mycket från de äldre låtarna live. Här är den härjigare med trummor som kommer i sjok. Dansa, pausa. I slutet spårar alla, trummisen löper amok, kören vevar med armarna, Adam ligger på golvet. ”Jag visste att det skulle hända”, säger han. ”Jag är ledsen för detta”. Ingen i publiken är ledsen.
Mitt i Gee Up, flätas ett stycke ur Womack & Womacks Teardrops in, vilket passar så sömlöst bra att det snarare låter som en naturlig del av låten. Adam filmar publiken, publiken filmar tillbaka. Under House filmar basisten publiken med två telefoner, medan Adam är nere i publikmassan igen.
Avslutande låt är en cover på Gabriel av Roy Davis Jr, mindre housig, mer trippig och förförisk. Och lång, till slut slänger Adam en trumpinne mot cymbalen, träffar i precis rätt takt och står plötsligt en halvmeter framför mig. På scenen är det disco och hela äventyret slutar till sist med att alla i bandet försvinner ut i kulisserna utom killen med blomlinnet. Han skänker bort cymbalen till en grabb längst fram. Efter att publiken stått och ropat ”en gång till” i fem minuter händer ingenting annat än att glitterslipsen kommer ut och försöker återfinna cymbalen, utan framgång.
