I bild: Lily Allen och de oförklarliga nappflaskorna. Foto: Lisa Larsson
”Ah, vad kul. Finns hon fortfarande?" Lite så känns Lily Allen.
Hon är en sådan artist som alla kände till när hon slog igenom med skivdebuten Alright, still 2006, med de attitydiga och poppinglande singlarna Smile, LDN och Littlest Things. Men sedan dess har hon, den blå pannluggen till trots, bleknat ganska rejält. Åtminstone här i Sverige har hon försvunnit. (Ett tag försvann hon faktiskt också. 2009 la hon ner sin musikkarriär, bytte namn till sitt riktiga – Rose Cooper – och startade ett eget skivbolag. Inte förrän i slutet av förra året hördes ny musik av henne.)
Det är kanske just därför hela spelningen på Popaganda känns konstig. Lily Allen når inte riktigt ut till den runt 10 000 stockholmshipsters stora publiken. Små försök till större publikskrik, som att byta ut ”London town” mot ”Stockholm town” i den brutalt nedkortade LDN, håller liksom inte i längden.
Alla låtar är som gjorda för att vara hits, stämningen borde vara övereuforisk. Men det är den inte. Att det skulle bero på att Lily Allen känner sig krasslig – ”I'm a little bit sick. I was up at four in the morning vomiting” – är inte troligt. Hon levererar ändå, dansar, mellanpratar, skämtar, fnissar, slänger ur sig egenproducerade slagord, sjunger otroligt bra.
Nej, men ärligt nu: vad betyder nappflaskorna? Foto: Lisa Larsson
Problemet är snarare att låtarna, i flera fall, har passerat Sverige obemärkt. Visst, när Allen börjar sjunga fotbollshousen Bass Like Home går den hem och när det kommer till refräng nummer två kan publiken sjunga med. Samma sak gäller country-arrangemanget As Long As I Got You (som påminner om Miley Cyrus 4x4), Hard out here, allsången URL Badman och Sheezus – samtliga från skivan Sheezus som släpptes i maj.
Den omedelbara glädjen när en låt börjar är däremot sällsynt, bortsett från första skivans nämnda singlar och andra skivans Fuck You.
Kanske är det här ett tecken på att jag – och ni – borde lyssna mer på Lily Allen. För det är tydligt att alla låtar har något. Både ren popglädje och ett sunt synsätt på världen: hon sjunger om avsugningar fler än en gång, och att killen inte har stor kuk nog. I Not Fair lyckas hennes kille inte få henne att komma – någonsin. Och det handlar inte om att ”se ner på ett annat kön”, snarare om att sträcka på sitt eget (läs: sig själv). Det enda som känns skevt är de stora nappflaskorna på scen, som i stället för att bara fungera som belysning känns som obehagliga, peddoriktade jättedildos.
Lily Allen är Popagandas största internationella bokning detta år. Synd bara att hon är så mycket större just internationellt.
Läs även Amat Levin, Valerie Kyeyune Backström och Rebecka Hedström om diskussionerna kring Lily Allens påstådda feminism.
