I helgen spelar Manchesterduon Hurts på Popaganda. Nöjesguiden har ägnat sommaren åt att följa dem i spåren för att kartlägga den brittiska topplistans mest hitvänliga debutanter.
På Loveboxx-festivalen i centrala London i juli har Hurts bokats in på lördagen, som har kommit att bli Londons spontana Pride-dag. De spelar tidigt på dagen på en scen som senare övertas av Peaches med ett iögonfallande och till delar helnaket hbt-entourage och därefter av Grace Jones. Men frågan är om inte Hurts väcker större engagemang hos publiken, som glatt sjunger med i alla sånger vare sig de ligger på singellistan redan eller inte ens läckt på internet.
Orsaken till gensvaret ligger dels i musiken, som inte backar för att inkorporera disco lente eller till och med en gästinsats av Kylie Minogue i den vemodiga och hittiga synthpopen. Men det ligger också i Hurts uppenbarelse, med de stiliga charmörerna Theo Hutchcraft på sång och Adam Anderson på keyboards som centralpunkt. Theo uppträder konsekvent i oklanderlig svart kostym, även en het julieftermiddag som den här, medan Adam är ledigare – men lika utstuderat så - i vit skjorta. Bakom sig på scenen har de förstärkning av en operaskolad refrängsångare som inte rör ens ett finger, bokstavligen, under hela konserten. Givetvis är det omöjligt att inte charmas av Manchester-duon, oberoende av sexuella preferenser.
När de någon månad tidigare gjorde en liten spelning i Stockholm, komplett med en dramatisk ljusshow som förstås inte kommer till sin rätt i festivalens strålande solsken, var queerattraktionen inte alls lika uppenbar. Istället var det musikens genetiska band till det tidiga 1980-talet som var mest påfallande, med sina uppenbara anfäder i kretsarna Depeche Mode, Pet Shop Boys och Scritti Politti. Dramatisk pop, med andra ord, framförd på synthar. Så är det rättvist att vi tjatar om 1983 så fort vi hör Hurts?
–Jag vet inte, tvekar Adam. Vad kom ut 1983? Purple Rain, det var ’84 va? Nja, eftersom Black Celebration kom 1986 skulle nog det årtalet kännas mer rättvist.
–Jag tycker att det är ok, eftersom vår musik bottnar i den tidens musik, nickar Theo. Men samtidigt får man inte glömma att till skillnad från de banden så har vi ytterligare nästan tre decennier av musikutveckling att påverkas av. Samtidigt är vår musik nog mest popmelodier som hade kunnat uppstå närsomhelst, klädda i en synthkostym som påminner mycket om 1983, särskilt i Wonderful Life. Men det är ju så musikutvecklingen går till. Prince var uppenbart inspirerad av James Brown i början, men det var vad han använde intrycken till att skapa som gjorde honom viktig.
Det dramatiska utspelet på scenen och sångernas vemod speglas inte i de båda muntra engelsmännens sätt när vi träffas. Tvärtom.
–Jamen det väl inga människor som är alltigenom mörka, frågarTheo retoriskt. Utom kanske Ian Curtis då. Jag tror till och med att Radiohead skrattar ibland.
På scenen föll du ur din svårmodiga och disciplinerade roll vid något tillfälle, som när du blev så engagerad att du inte kunde låta bli att sjunga med operasångaren i Stays omkväde, långt från mikrofonen.
–Hm. Du har rätt. Intressant, det tänkte jag inte på. Men det är okej tycker jag, det är bra om folk fattar att vi inte är de karaktärer vi visar upp på bilder. Vi är ju såna här killar.
När BBC utnämnde Hurts till ett av de fem viktigaste nya banden inför 2010 hade de aldrig uppträtt live, och trots ett intensivt spelande i Europa under det senaste halvåret är Hurts fortfarande noviser på livescenen.
–Vi arbetade länge med albumet först, förklarar Theo, och så la vi mycket tid på att organisera det visuella. Allt från vilka kläder vi bär, hur våra pressfoton och videos skulle se ut, till hur våra shower skulle vara utformade.
Shower? Inte gig?
–Gig kan vem som helst göra, men ingen är särskilt nyfiken på att gå på dem, menar Adam. Shower däremot, det är upplevelser. Vi ville göra något som har ett mervärde i relation till vår skiva.
Även om deras lilla Stockholmsspelning för utvalda i juni ägde rum på en två decimeter hög scen i Nalens minsta rum så var det inget som märktes i ambition. Ljudvolymen var så hög som storslagen musik kräver, ljusshowen var extravagant, Theos återhållna men likväl storslagna gestikulerande och idoga tåhävande var som gjort för större format. Och som extra effekt hade Hurts med sig en inhyrd operasångare i frack, som inte rörde sig en millimeter under hela konserten, men som förstärker det bombastiska i omkväden.
–Tanken är att bygga en show som kan funka lika bra i små lokaler som på stadiums, myser Theo. Eftersom låtarna är stora. En av fördelarna med att bara vara två personer är att det är mycket lättare att planera och genomföra det man vill göra.
–Operasångaren hittade vi i en musikal, och tyckte att han skulle vara perfekt bland annat för sitt utseende, menar Theo. Men det var ganska osäkert, vi funderade på om det skulle vara möjligt att ha med honom, eftersom allt var nytt för honom. Han var van att stå i centrum och ha all uppmärksamhet, och här skulle han stå helt stilla längst bak. Han hade aldrig sjungit i en mikrofon. Men jag tycker att det blev skitbra.
Berätta om ditt scenutspel, Theo. Hur mycket av gesterna är inrepeterade?
–Det är genomtänkt att jag ska ha ett stort utspel, men sedan förlorar jag mig själv i det, så själva rörelserna blir spontana.
Vad innebär det att ni inte är nybörjare, utan har harvat på i andra band under flera år? Är ni bättre förberedda på framgång än andra band?
–Hurts är helt annorlunda än till exempel Daggers som vi var en del av förut, funderar Theo. Dels var vi yngre, dels hade vi ett mycket gladare uttryck förr. Jag tror definitivt att det finns saker i den bakgrunden som vi har nytta av idag. Framför allt har vi lärt oss vad man inte ska göra.
Till exempel?
–Att inte göra en massa ogenomtänkta spelningar inför folk som egentligen inte var intresserad. Att inte försöka anpassa sig i olika riktningar för att tillfredsställa andra.
De första spelningarna delades lika mellan England och Tyskland. Sådant förstärker intrycket av att söka något annat än det engelska, på samma sätt som så många band 1983 sökte ett kulturellt och intellektuellt uttryck som lånade från tyskt 30- och 40-tal, och franskt och möjligen också italienskt 50- och 60-tal. ”Paneuropeiskt”, kallades det i England då, i skarp opposition mot den egna självbilden av det fish’n’chips’n’pints-svullna backwardsbrittiska.
–Vad var termen, sa du, undrar Adam. ”Paneuropeiskt”? Det är ett bra ord. Jag gillar det. Det är vi.
–Faktum är att många som sett oss i England trott att vi kommit ifrån någon annanstans i Europa. Det är ganska skönt. England tror sig vara bättre än andra länder, men det är vi inte. I Hurts är vi rätt fascinerande att försöka uttrycka sig så att det blir begripligt och angeläget också för folk som inte har engelska som sitt förstaspråk, i Tyskland eller i Sverige. Tyskland var det första land som uppmärksammade oss, före England, och eftersom vi spelade in halva skivan här i Sverige har vi en speciell relation hit också.
Berätta om skivinspelningen i Göteborg.
–Vi hade skrivit en massa hoppfulla sånger, men vi behövde hitta ett sätt att göra dem mörkare, berättar Theo. Jonas Quant hade vi mött för länge sedan men hållit distans till. Nu frågade skivbolaget vem vi ville ha som producent, vem som helst, och då valde vi Jonas. Inspelningslokalen var en gammal nedlagd radiostation, och det verkade bra vid första påseende. Men när vi skulle spela in hade det blivit 20 grader kallt, och vi var tre personer i en lokal med 30 smårum och långa korridorer. Man kan nästan höra The Shining-känslan i musiken, tycker jag, den där.
På bandets videologg från den tiden ser man dem vandra omkring på lokala kyrkogårdar i den sortens extremt vinterväder. Det måste väl ha funnits något roligare att använda fritiden till?
–Ja, fyfan, det borde ha funnits, skrattar Adam. Den promenaden kommer jag ihåg, snacka om att känna sig på väg in i Jack Nicholson-vansinnet.
–50 procent av skivan är Sverige – och resten är den vackra staden Manchester – och att nu komma hit och spela på sommaren känns som att börja förstå vad en stor del av musikens stämningar bottnar i.
Så genom att ta era intryck av Europa ut i Europa blir ni ännu mer paneuropeiska. Lite som när bandet Japan någon gång runt …ehrm… 1983 till slut fick uppleva det Asien som de hade byggt myter om så långe?
–Precis så, nickar Theo entusiastiskt. Japan är för övrigt ett av våra absoluta favoritband.
–Och det innebär förstås att vi följer bandet Japan i spåren, så att du kommer att hitta mig ihopkurad i en grotta med min mandolin, min fyrkanaliga bandspelare och mina experimentella idéer om ett par år, fyller Adam i.
Stad:
Artist:
Kategori:
