När han var 28 år gick Peter Perrett i pension från musiken för att knarka på heltid. 40 år senare har han insett att det var ett dåligt karriärval.
Ramones medlemmar? Döda. Sex Pistols? Någon är död, någon spelar gamla Pistolslåtar på nostalgiscenen och någon har försökt flytta sina provokationer till andra områden än de musikaliska. The Clash? Samma sak. Punkexplosionen skakade visserligen om rejält i slutet av 70-talet, men ärligt talat genererade den ytterst få musiker som fortsatte vara musikaliskt intressanta idag, dryga 40 år senare.
Att Peter Perrett skulle segla upp som den ende från då som 2019 skulle släppa album som dels tar avstamp i historien, dels är strålande bra hade så höga odds att ingen ens kom på idén att satsa pengar på det.
– Min vän, designern Pam Hogg, säger samma sak. Många kommer tillbaka för att spela sina gamla grejer. Om de ändå gör något nytt är det oftast skit. Kanske beror det på att jag inte har hållit på med musik på 40 år, till skillnad från andra som bara fortsätter i samma hjulspår får jag lära mig allt på nytt - hur man skriver låtar, hur man spelar, hur man sjunger. Som ett barn som tar sina första steg.
Som hjärnan, låtskrivaren och rösten i The Only Ones låg han bakom tre av de ganska få album ur den brittiska punken som fortfarande har samma intensiva sprängkraft 40 år senare. Där fanns inte bara attack och konfrontation, utan också romantik och psykedelia i en katalog av fantastiska rocklåtar.
Peter Perretts passion har alltid varit stark, och den har haft tre riktningar. Musik, kvinnor, och…
– Fotboll. Heheh. Nä. Droger.
Hur har fördelningen mellan dem varit under åren?
– När jag var ung var det helt och hållet musik. Sedan träffade jag Zena och upptäckte kvinnor. Droger var helt oviktigt, och musik var min hobby. När The Only Ones började få uppmärksamhet blev musiken viktigare. Men drogerna tog över, och när det blev tunga droger fanns inte utrymme för något annat.
1982 var The Only Ones över, och Perretts sociala cirklar rymde Keith Richards, Phil Lynott, Johnny Thunders och Sid Vicious. Tillsammans med sin ständiga beskyddare och hustru Zena Kakoulli förskansade han sig i ett hus i London, där han satt trygg mot knarkrazzior och omvärlden.
"Johnny Thunders brukade skrika så utanför att vi var tvungna att släppa in honom"
Folk måste ha tjatat på dig att få höra ny musik?
– Ingen visste hur de skulle komma i kontakt med mig. Inte ens polisen kunde ta sig in i mitt hus. Johnny Thunders brukade skrika så utanför att vi var tvungna att släppa in honom för att han inte skulle väcka uppmärksamhet hos grannarna, men annars ingen.
Heroinet var det enda han ägnade uppmärksamhet.
– När man är 20 har man en arrogans, man tycker att man vet allt, och att allt föräldrarna säger är korkat. När man blir äldre inser man att… bara det mesta av vad de sa var korkat, men inte riktigt allt. Jag trodde att jag var helt osårbar, och först när jag hade kommit väldigt långt i processen förstod jag att jag faktiskt var på väg att förstöra mig själv.
Till slut hittade han ändå ut ur drogerna.
– För några år sedan blev jag tvungen att sluta, och uppenbarelsen att jag faktiskt uppskattade att inte ta droger var överraskande. Ju längre jag var ren fattade jag mer och mer att livet är att skratta, gråta, ha känslor. Då fick jag lust att träffa människor, och lusten att göra musik kom tillbaka. Lustan att använda den lilla tid vi har kvar, jag och Zena, till något vettigt.
Nu ligger Peter Perretts fokus på soloalbumet Humanworld, som följer upp hans återkomst med hyllade How The West Was Won för två år sedan.
– Jag trodde aldrig att jag skulle göra något mer album, så när jag fick möjligheten att spela in How the West Was Won ville jag bevisa att jag kunde skriva bra låtar. Det blev rätt minimalistiskt, för att kunna bära min röst.
Peter Perretts Humanworld (Domino/Playground) släpps den 7 juni.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2019.
