FOTO: ALEXANDER DONKA.

Pascal Engman: "Det finns ingen jag vill byta liv med"

07:33 21 Sep 2020

Han är den före detta journalisten som älskar att ljuga, som vill rota i sina rädslor och som inte skulle vilja byta liv med någon annan människa. Pascal Engman står redo att släppa den tredje boken i sin romanserie om Vanessa Frank, och han njuter av varje sekund. 

Vi har stämt träff på Taverna Brillo i Stockholm. Det är lunchtid och fredag. De första jag möter inne i den stimmiga lokalen är Alex och Calle Schulman. Jag ser ett par andra kända stockholmsmän omkring. Det känns nästan klyschigt förutsägbart, allting i sin ordning igen efter coronavåren. Pascal Engman väntar i en av de röda skinnsofforna längst in. Han ska äta lunch med en vän när vi är klara, men jag tvingar honom att beställa något ändå. Det känns genant att äta själv.

Om några dagar kommer hans fjärde bok, Änkorna, ut. Jag undrar om han har börjat få in rutinen.
– Jag kommer ihåg när jag släppte min debutroman Patrioterna. Då stod jag i en port på Kungsgatan och bara tittade på trafiken som sköt förbi i fyra timmar. Då tror man ju att det kommer att finnas ett före och ett efter. Det finns det inte. Det är ingen som bryr sig om att man släpper en bok, eller då gjorde ingen det.

Men nu bryr sig folk desto mer?
– Ja, nu är det inte bara jag, mamma och mormor längre. Nu får jag förhandssignera och sådant. Det känns ju helt otroligt. Även om man blir lite avtrubbad och behöver nya kickar är jag samtidigt så jävla ödmjuk inför att det faktiskt finns ett antal tusen människor som lägger 200 spänn av sina hårt förvärvade pengar på mina tankar. Det är ju vad det är.

Pascal Engman tog för ett par år sedan tjänstledigt från journalistyrket på Expressen för att satsa på författarskapet. Han hade då inte en aning om vad han gjorde, men tänkte att det var lättast att börja med en deckare på grund av den inneboende dramaturgin som finns där – något som försäljningssiffrorna vittnar om uppenbarligen har gått vägen. Efter debutromanen påbörjade Pascal serien om polisinspektören Vanessa Frank. Den som började med Eldslandet, fortsatte med Råttkungen och nu med Änkorna. Han är övertygad om att den sistnämnda är hans bästa bok hittills.
– Rent objektivt. Jag vet att alla författare säger att deras senaste bok är den bästa, men jag är övertygad om att det är så i mitt fall. Jag tror att man bara blir bättre och bättre för varje bok de första tio åren. Jag sitter inte och är nervös över hur jag ska bygga upp trådar längre, för jag vet hur det fungerar ungefär. Då kan jag fokusera mer på annat i berättelsen. 

Han har redan kontrakt på ytterligare tre böcker om Vanessa Frank och berättar att han brukar se henne framför sig som Gillian Anderson, skådespelerskan från bland annat The Fall och inte minst Arkiv X. Jag undrar om karaktären, som nu funnits med honom i tre år, gör sig påmind även när han inte skriver?
  Jättemycket. Hennes lägenhet ligger av en slump på samma innergård som den jag flyttar till nu. Jag tänker ofta på henne. Saker jag är med om gör jag om till hennes. Till exempel när jag såg en äldre kvinna som gick på gatan med sin supertatuerade son. Han gick och stöttade upp henne och bar med sig henne på något sätt. Då tänkte jag att för trettio år sedan var tvärtom, då var det hon som bar honom. Det är en typisk Vanessa-tanke som också finns med i någon bok. Många av mina vardagstankar kanaliseras genom henne.

 

“Jag kan jobba varifrån jag vill och tjänar mer pengar än jag någonsin har gjort.”

 


Pascal Engmans år som journalist har naturligt påverkat skrivprocessen och han utgår alltid från stora samhällshändelser och teman när han skriver sina thrillers. 
– 
Jag vill skriva om människors verklighet och saker som finns idag. Jag vill att folk ska lära sig något när de läser böckerna. Det är det jag tycker är roligt när jag läser en bok och jag tänker att de flesta andra människor delar detta. 

Saknar du journalistiken? 
– 
När man är journalist får man inte ljuga. Det gör skrivandet mycket svårare. Här får jag ljuga och skarva. Jag kan göra mina karaktärer jättesmarta, dumma, eller roliga. Så nej, jag saknar det inte. Sedan har vi friheten som författarskapet har inneburit för mig. Jag tror att frihet är en av få saker som är bättre i praktiken än i teorin. I hela mitt liv har jag alltid längtat efter frihet. Att vara författare, att kunna försörja sig som det är den ultimata friheten. Jag kan jobba varifrån jag vill och tjänar mer pengar än jag någonsin har gjort. Det finns fan inte en människa jag skulle vilja byta mitt liv med. Det är en ganska skön känsla.

Det låter snarare som en otrolig känsla, snudd på surrealistisk?
– Innan jag blev författare har jag alltid tänkt att gräset är grönare på andra sidan, men nu känner jag att fan, gräset är grönast precis här.

Pascal menar att han samtidigt är en mycket vänligare människa nu. Ålder och mognad har säkert påverkat säger han, men att det faktum att han hittat vad han vill göra gör honom mindre rastlös. Att Pascal ska vara självsäker har jag förväntat mig. En sådan självsäkerhet som känns självklar, som är lätt att både förakta och avundas. Men ändå finns där också en ödmjukhet. Pascal rör sig i sina böcker mellan stora teman, från extremhögern och incelrörelsen till islamism i den senaste boken och gängkriminalitet i den nästa. Större teman än många skulle våga närma sig. 

Är du nervös över att folk ska tänka att du kapitaliserar på stora komplexa samhällsfenomen?
– Någonstans gör jag ju det, för jag tjänar ju pengar på det jag skriver. Så där har väl eventuella kritiker rätt, men jag försöker skildra verkliga problem och händelser. I den nya boken som fokuserar på islamism får vi följa en lyxeskort som överhör planerna på ett islamistiskt terrordåd planerat mot Sverige. Det bygger ju på att jag fortfarande varje dag när jag går förbi Drottninggatan ser mig om över axeln efter den där lastbilen. Jag är fortfarande så jävla påverkad av den. Och jag är förbannad på att trehundra människor som har rest från Sverige för att stötta den värsta terrororganisationen i mänsklighetens historia.



Pascal förklarar att han ofta skriver om saker som skrämmer honom. Det var därför han fördjupade sig i incelrörelsen inför Råttkungen, och det är även skälet till att han nu vill skriva om terrorhot. Han berättar att grundidén till boken kom när han precis läst en intervju med en yazidisk kvinna som nu är bosatt i Sverige. Hennes fruktansvärda vittnesmål om vad hon och andra fått utstå och se i ett land präglat av IS har påtagligt påverkat Pascal som nästan darrar på rösten när han berättar.
– Det är så vidriga jävla människoöden. Jag tror inte det går att beskriva det. Jag tror fortfarande vi befinner oss i något kollektivt trauma. Den intervjuade kvinnan befinner sig här i Sverige och tvingas nu istället konfronteras med både återvändare och den grupp sympatisörer som finns utöver de som faktiskt åkt. Att behöva vara rädd för det är så mörkt och skrämmande. Det är därför vill jag skriva om det.

 

“Researchen om incelrörelsen gjorde mig verkligen chockad”

 

Blir det någon slags bearbetning för dig personligen, eller finns samma rädsla kvar?
– Rädslan blir nog större. Researchen om incelrörelsen gjorde mig verkligen chockad och jag tänkte att det här ju inte kan vara sant. Islamismen hade jag väl hyfsad koll på det innan, men jag hade inte försökt sätta mig in i vad olika människor, som nu blivit karaktärer i boken, hade varit med om eller gjort. Det finns svenskar som har bränt människor levande i burar eller kastat ut homosexuella från hustak. Det finns också kvinnor som åkt ner och stöttat genom att ta på sig uppgiften att bära barn och befolka det där jävla kalifatet. Det är klart det skrämmer mig. Jag går inte runt och är rädd jämt, men jag känner att jag blir mer rädd av vetskapen om vad människor är kapabla att göra.

Böckerna har alla många olika karaktärer. Vissa, som Vanessa, återkommer medan andra är nya. I Änkorna är en av de mest centrala karaktärerna Molly, lyxeskorten som också är resultatet av förhållandet mellan en thailändsk kvinna och en svensk man, något Pascal menar är ett väldigt medvetet val. 
– 
Det är ännu ett tema jag nästan hade kunnat tänka mig att skriva en hel bok om – den typen av fördomar barn till sådana äktenskap tvingas stå ut med. Jag tänkte att det inte har skrivits en bok på det temat, så jag skapade Molly, vars mamma kom hit för pengarna. Hennes pappa åkte i princip dit och erbjöd henne ett bättre liv. Jag vet egentligen inte om jag har rätt, eller får, skriva om detta. Men jag finner det så intressant. Jag har tänkt att jag eventuellt skulle kunna få kritik för henne.

Vi samtalar en stund om kritik generellt, och om tolkningsföreträde i synnerhet. 

Pascal berättar att han inte hittills har mottagit någon sådan kritik för sina böcker. Han fortsätter och säger att han känner sig kluven till den aktuella debatten om vem som har rätt att skriva vissa böcker och skapa specifika karaktärer.
– Jag säger inte att jag vet hur ett barn som utsatts för denna typ av fördomar känner. Jag tänker att det väl är bättre att jag försöker förstå det än att jag inte gör det? Trots att jag är halvvit och man. Jag vet inte heller något om att vara lyxeskort, men jag har baserat henne på berättelser från en kvinna som levt som lyxeskort länge och som jag har känt i många år.

Det leder mig naturligt över på en tanke som uppkom under läsningen, den om Pascal är rädd för risken att förstärka fördomar när han skapar sina karaktärer? Förutom Molly finns i böckerna bland annat de kriminella killarna från Malmvägen i Sollentuna, Vanessa (som jag gillar mycket), men som givetvis inte bara är en smart arbetsnarkoman, utan även är mystisk och vacker. Sedan även det faktum att en stor del av alla manliga karaktärer vill knulla de vackra kvinnor de ser.
– Väldigt intressant fråga. Det är klart att man har ett slags ansvar. I och med att jag vill skriva om verkligheten har jag verkligheten att utgå ifrån. Jag kan ju inte förändra att saker faktiskt ser ut på vissa sätt.

 

“Jag kan inte förändra det faktum att det finns människor som har fördomar."



Pascal funderar och ser ut att vilja väga orden rätt.
– Jag kan inte förändra det faktum att det finns människor som har fördomar. Om vi tar exemplet med Molly kan jag inte påverka att det faktiskt finns många barn som bedöms utifrån på det här sättet, och som det viskas om bakom ryggen. Jag tycker, återigen, att det viktigaste kanske är att jag försöker sätta mig in och beskriva dessa känslor som jag tror kan uppkomma hos ett sådant barn, än att jag inte gör det. Mina läsare kanske heller aldrig hade tänkt de tankar jag försöker presentera annars.

Jag vet att Pascals böcker öppnat upp en värld av böcker för personer som kanske inte tidigare läst, något han också fått bevis på genom mail och samtal från fans.
– Det är ju kanske det största man kan vara med om, när man får ett mail från en 18-åring, som berättar att han aldrig läser böcker, men att han fått någon av mina av sin mamma och nu har börjat läsa. Då känner man att man gör någon nytta, och det är inte ofta.

Pascal tänker inte att han alltid kommer att skriva thrillers, utan förhoppningsvis röra sig i andra riktningar när han känner att han behärskar det. Det ska erkännas att jag började läsa hans böcker först veckan innan vi ska ses och frågar om Pascal känner att det finns fördomar, en generell uppfattning om fin- och fullitteratur?
– Det finns det säkert. Jag har nästan alltid fått bra recensioner så jag har varit lite skonad. Eftersom att jag skriver om samhällsfenomen tror jag att jag varit lite mer skonad från sådan kritik som andra deckarkollegor kan få. Men jag vill inte tänka på det så. Jag kommer ihåg när jag jobbade på Expressen att jag hade så himla svårt för att vissa journalister såg sig som finare än andra. Jag jobbade ju på Nöjesredaktionen och vet ju att det var nöjet som driver en kvällstidning, på många sätt. Det är starkt bidragande till att man kan skicka en annan journalist på ett uppdrag långt bort utomlands. Jag tycker inte att man kan dra genrer över en kam. Alex Schulman är ju ett exempel, han är både kommersiell och finlitterär. Och att Ulfs Lundells Vardagar har blivit finkulturshyllade kunde man ju inte tro för 20 år sedan. Jack blev ju supersågad. Det handlar ju också om vilket temperament man har som människa, som författare. Om vad man känner att man kan skriva utifrån sina erfarenheter.
 
Pascal verkar ana en underton i frågan, synar den och frågar om jag brukar läsa deckare eller thrillers. Jag svarar något motvilligt att jag sällan gör det. Han skrattar, jag förstår ironin och tillägger snabbt att denna fråga givetvis är lika mycket tillägnad min egen reflektion som mitt intresse för hans svar. En sak som är säker är emellertid att det är lätt att kategorisera och ha fördomar, en annan att det uppenbarligen går att uppskatta thrillers.

Änkorna finns ute nu.

Läs även: Pascal Engman intervjuar Jan Guillou (2011) och Succéförfattaren Pascal Engman talar ut.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!