Foto: Kjell B Persson
Nämn något avlägset eller obskyrt och chanserna är stora att Jan Guillou har en åsikt om det. Pascal Engman har träffat en av Sveriges mest vokala författare för att prata om allt annat än hans senaste bok.
“Du tassar in i strumplästen, så väldigt svenskt av dig”, säger Jan Guillou där han sitter tillbakalutad i en grön soffa i sin stora Östermalmsvåning. Han betraktar mig roat medan jag fumligt och hastigt slår mig ner mittemot honom för att dölja min flickväns färgglada strumpor jag har på fötterna.
Hans blick är lugn och stadig. Jag inbillar mig att om den hade en röst skulle den viska: ”Jag har sett allt som finns att se, så mig förvånar du inte särskilt mycket”.
Jan Guillou talar i påståenden, väger sällan ett ord i munnen. Stannar, vad det verkar, aldrig upp i sin tankegång. Det ger mig ett något fantasilöst intryck, vilket är paradoxalt och uppenbarligen en djupt felaktig iakttagelse eftersom han är bästsäljande författare som dagarna i ända sitter och fantiserar ihop berättelser.
Hans tio böcker om den svenske kommendörkaptenen – Carl Gustav Gilbert Hamilton, innehavare av alla utmärkelser som uppfunnits, från simborgarmärket till tyska Bundesverdienstkreuz, och som mestadels ägnar sina dagar åt att resa världen runt och massakrera sovjeter, sicilianska maffiamedlemmar och israeliska agenter som kommer i hans väg – har bara de sålt i fem miljoner exemplar.
Nu är Jan Guillou aktuell med Brobyggarna, den första delen i hans 1900-talstrilogi Det stora århundradet. Trots att boken är på drygt 500 sidor finns det inte en aspekt, inte en sida, som inte navelskådats, granskats och diskuterats. I SVT:s Babel, i Dagens Nyheter, i Aftonbladet och i Expressen. Ja, till och med i lilla Lidingö Tidning har Guillou talat om de tre norska ingenjörsbröder som reser ut i den värld som under tidigt 1900-tal sjuder av optimism och framtidstro till följd av de tekniska landvinningar mänskligheten gjort.
Därför tar jag, fast besluten om att tala om allt utom denna fantastiska bok, upp min diktafon, höjer den som ett som i en skål mot honom, får en bekräftande nick och placerar den på bordet mellan oss.
Vad skulle krävas för att Svenska Akademien skulle ge dig Nobelpriset?
– Ett kollektivt utbrott av vansinne. Ingen svensk kan få Nobelpriset efter att
Eyvind Johnson och Harry Martinsson fick dela på det, den pinsamheten sitter
väldigt djupt. Jag skriver inte pristagarlitteratur, möjligen nu, men hittills aldrig.
Så det är inte aktuellt av det skälet. Det är ett medvetet val, man kan skriva pristagarlitteratur som få läser eller skriva för en bred publik – jag har valt det senare.
Vilken svensk bok önskar du att du själv skrivit?
– Boken om Lasermannen. När jag såg den tänkte jag: ”Vilken självklar idé, varför
kom inte jag på det?”. Det verkade precis som en idé av mig, men det var det inte.
Har du läst Snabba Cash?
– Inte hela.
Varför inte?
– För att det är en imitation av en stil och om man själv har stil till yrke blir den där imitationen tröttsam. Det är ett påhittat amerikanskt sätt att skriva.
Vad tycker du om själva storyn?
– Gangsters som jagar varandra, nästan sant. Annars ligger handlingen i svensk kriminallitteraturen vanligtvis väldigt långt från verkligheten. Direktörer från Norrland som har tortyrkammare i villans källare och som då och då åker ut och fångar sig en dam och förlustar sig med henne i tortyrkammaren utan att åka fast.
Jag antar att du talar om Millennium-trilogin. Då är det alltså mer verklighetstroget med en svensk spion, utbildad av CIA, som spränger hundratals ryssar gömda på sovjetiska ubåtsbaser i den svenska skärgården?
– Ja. Det är rimligare.
Vad skulle du göra om du fick vara kvinna för en dag?
– Har man bara en dag på sig skulle man ju undersöka sexlivet ur en kvinnlig aspekt för att få reda på hur mycket man blivit ljugen åt under alla år.
Vem är då mannen du skulle låta utforska dig?
– Jag skulle nog satsa på en ganska ung man.
Vad är det mest romantiska en kvinna har gjort för dig?
– Har de gjort så mycket romantiskt för mig? Om jag kommer på något ligger det på ett så pass privat plan att jag inte tänker berätta om det.
Har du någonsin träffat en människa du känner dig vida intellektuellt underlägsen?
– Ja, det händer… Författaren Jo Nesbø är något jävla universalgeni, det är svårt att komma till rätta med. Han skriver lysande barnböcker, hårda thrillers, overkliga förstås men det är ju alla, och är en utmärkt musiker. Civilekonom och före detta börsnisse. Hur kan man samla så mycket disparat begåvning i en och samma människa? Och Pierre Schori tänker fortare än jag på ett sådant sätt att det märks, och det är jag inte så van vid.
Bör man legalisera cannabis?
– Nej, det tror jag inte. Jag har ingen bergfast övertygelse åt vare sig det ena
eller det andra hållet, men cannabis är utan tvekan skadligt för hjärnan om man håller på för mycket med det. En joint då och då har inte den ringaste betydelse – utan kan till och med vara att föredra framför alkohol eftersom återhämtningen sker snabbare och definitivt är mindre smärtsam. Men ett konsekvent haschrökande är fördummande, det är den erfarenhet jag har. Inte personligen, men vad jag såg av den tid då haschrökande var rätt vanligt. Också i sådana kretsar jag umgicks, alltså bland vänsterfolk.
Du har väl själv rökt en joint?
– Ja, att röka hasch var inte särskilt märkligt på sextiotalet. Den rigida hållningen hos den maoistiska vänstern växte fram ganska successivt. Till slut var det så att man varken fick lyssna på rockmusik eller röka hasch. Men dricka rödvin fick man nog i alla fall.
När rökte du brass senast?
– Jag skulle tippa 1972. Du fnissar?
Nej nej, fortsätt du…
– Det beror på att jag, efter IB-affären 1973, var en offentlig person och politiskt kontroversiell och då får jag inte dra på mig andra brottsanklagelser än de som har med journalistik att göra.
Om du skulle sitta med några goda vänner idag då, och det skickades runt en joint, skulle du ta ett bloss eller två?
– Jag skulle inte röka det eftersom jag förr eller senare skulle hamna i Expressen. Enbart av det skälet – inte för att jag har några moraliska synpunkter på att det skulle vara förfärligt att dra en joint igen eftersom det var så längesen.
Vad tycker du om Bob Dylan?
– En våldsamt överskattad Flum-Pelle som knappt själv vet vad han skriver. På sextiotalet påstods han vara väldigt vänster, men nu är han vanlig höger. Det är väldigt oklara yrkanden från Bob Dylan genom alla år som kan användas till vad som helst eftersom allt är så oklart.
Men Jan, med all respekt för din klassiska musik, finns det inget lite mer folkligt du gillar. Maoist som du ändå var?
– Jo, det är därför BAO passar mig som hand i handske nuförtiden.
Vem eller vad är det?
– Benny Anderssons orkester.
Så klart. Men Thomas Ledin då. Finns det ingen liten trudelutt som tilltalar dig?
– Nej, jag skulle aldrig känna igen någon av hans låtar. Klassisk musik har med min barndom att göra, mina upproriska morbröder lyssnade på jazz som ansågs vara förfärligt. Men i mina tidiga tonår tyckte jag att jazz var lite för snobbigt – det man verkligen kunde reta mormor med var Elvis Presley. Det var grejer som passade utmärkt till ett ungkarlsuppror, så då diggade jag honom ett tag. Men i 19-årsåldern, när man började bli ett intellektuellt geni, la jag av med sånt där. Jag ansåg att det hade att göra med en ungdomsmusik. Att folk i min omgivning fortfarande höll på med rock och pop och sånt där trodde jag bara var en försenad pubertet.
Du menar att det inte finns någon ”modern” musik, typ Beatles, du lyssnar på?
– Jo, Beatles ingick väl lite. Men det är ingenting jag själv skulle köpa eller lyssna på.
Har du någonsin sett en dokusåpa?
– Nej, aldrig.
Men vet du till exempel vem Robinson-Robban är?
– Ja, jag läser ju tidningar. Det är han som dricker brännvin genom ändtarmen. Den typen av upplysningar kan ett tränat journalistöga inte undgå när man bläddrar igenom en kvällstidning.
Jag läste ditt reportage om Sverigedemokraterna inför EU-parlamentsvalet för två år sedan. Och det måste ha varit det mest okritiska reportage jag någonsin läst.
– Jag kunde bara skriva om det jag iakttog och eftersom ingen sa någonting rasistiskt under den där veckan och de människor jag träffade var rätt hyggligt folk, före detta sossar i regel, fanns det inget smaskigt att rapportera. Jag uteslöt möjligheten att de, bara för att jag var där, skulle låtsas att de inte var sverigedemokrater. Det förfaller mig psykologiskt omöjligt.
Vilka var dina intryck av personen Jimmie Åkesson?
– Det är en eftertänksam, intelligent, stridsam person som mycket målmedvetet satsat på en karriär, på ett sätt som påminner om Bert (Karlsson) och Ian (Wachtmeister). De uppfann ett parti, Ny demokrati, och satsade på främlingsfientlighet och politikerförakt. De gjorde det med drag under galoscherna, som något stort skämt egentligen, medan Jimmie Åkesson och hans vänner gjort ungefär samma sak fast på stort allvar. Det finns en avsevärd historisk skillnad mellan partierna också: nu det är tio år sedan den elfte september – kriget mot terrorismen och den allmänna islamofobin som råder i hela västvärlden har gynnat Sverigedemokraterna. När Ny demokrati blev öppet antimuslimska och deras partiledare, Vivianne Franzén, började hota med ”att svenska skolbarn kommer snart att ligga vända mot Mecka”, gick partiet under. Men när Jimmie Åkesson spelade ut det kortet, och plötsligt framträdde öppet med sin islamofobi, då vände han allt. Han måste ha tänkt att tiden då var mogen för att säga sådant. Och jag har alltid undrat om hans blåsta partimedlemmar – för de är ju blåsta på makten i partiet – kommer att vilja vara kvar i partiet när de inser att de är blåsta? De som inte var utlänningsfientliga utan bara lite oroade över invandringen i största allmänhet.
Medan Bert och Ian var som tagna ur en pilsnerfilm gör Jimmie Åkesson allt för att verka statsmannaaktig.
– Ja, han är väldigt noga med sin slips och sina Dressmann-kläder. Och att tala om sig själv som demokratisk rörelse, ”den demokrati som jag kommer ifrån”, talar han om, vilket inte är lite fräckt.
Det finns ett utbrett politikerförakt runtom i Sverige, inte minst i kommentarfält på internet. Finns det någon substans i detta förakt?
– Politiker av i dag är väldigt mycket mindre respekterade än politiker av i går. Den som var riksdagsman på 1950-talet var en ytterst seriös person och aktad i sin hembygd. Riksdagen idag är fylld av olika karriärister och äventyrare som inte har tid med riksdagen ens en gång. De lattjar sig fram i livet och tar sig fram i första bästa parti där konkurrensen inte är så hård. Folkpartiet, som är det mest invandringsfientliga partiet av de borgerliga, fylls av personer med så kallad invandrarbakgrund för att de vet att man där gör snabbast karriär. Mahmud Baksi har en oerhört intressant minnesbild av Nyamko Sabuni. Hon frågade honom: ”Vilket parti tror du att jag ska gå in i om jag ska göra snabbast bästa karriär?”. Och han säger: ”Det är Folkpartiet så klart”. De behöver ju alibin. Ska man sätta krav på invandrare är det ju bra om man har en svart tjej som säger det till dem. Politiker som (Fredrick) Federley, på vilket sätt är han centerpartist? Vad har han gemensamt med bönder i Barkeby, jag undrar vad de anser om ”Ursula” egentligen. Det finns en politikersvans som nu leder alla in i riksdagen. Det är ett nytt förhållande och där finns en sorts saklig grund för politikerförakt.
Vänder man på det är det väl i så fall fler ”vanliga” personer som är politiker idag. Det är väl det som demokrati handlar om.
Femtiotalets riksdagsman, som du talar om, hade väl någon form av ekonomisk status?
– Inte om de kom från arbetarrörelsen, då hade de en facklig status. Men annars kanske det var största bonden i byn som företrädde Centerpartiet.
Jag har hört om fenomenet ”kändisnickar” – när två famösa personer möts på en gata och hälsar i egenskap av kändisar. Ägnar du dig åt sådana?
– Ja, det händer ofta. Man tror att man har träffats, och det kan man ha gjort i något väntrum till en tv-studio eller så där. Och för att då inte verka oartig hälsar man. Operasångerskan Malena Ernman har jag aldrig träffat, men skulle jag se henne på gatan skulle vi nicka åt varandra. Vi behöver inte spela coola som andra stockholmare och inte låtsas veta vem den andra är.
Men om det vore en dokusåpakändis du gick förbi på gatan då, ta Robinson-Robban?
– Det finns ingen sådan som är lika känd som jag och Anders Borg.
Om du gick förbi Carl Bildt då?
– Ja, vi känner varandra. Vi skulle stanna till och prata.
Har ni träffats och ätit middag med varandra?
– Nej, vi skulle ha gjort det men sedan blev han utrikesminister.
Vet du, när två framgångsrika män planerar att träffas på det sättet för det mina tankar till två hanhundar som nosar på varandra.
– Ja, det är en drastisk bild men det ligger säkert en del i den. Man är nyfiken på andra män som uträttat något och som man inte känner. Anders Borg har jag aldrig träffat men om Anders Borg och jag mötte varandra på gatan skulle vi säkert stanna och snacka med varandra. Har man privilegiet att kunna tränga sig på folk, kanske man utnyttjar det. Eftersom jag är lika känd som Anders Borg är jag inte lika påträngande som om jag vore en anonym person som skulle stanna honom för att snacka jakt. Det blir inte lika fånigt om det är jag.
Om du gick förbi Zlatan, han är mer känd än du.
– Honom skulle jag inte våga titta på. Men det är för att han så ofta blir stoppad att han gott kan få slippa ännu ett fan.
Han jagar ju också, precis som du, nuförtiden.
– Zlatan? Söte Jesus. Det verkar kolossalt pinsamt. Han har inget naturintresse, ingen anknytning till jakt och kan säkert ingenting om saken. Sådant är alltid pinsamt.
Men du måste väl också ha varit nybörjare en gång i tiden?
– Ja, jag var nybörjare i tio år. Jag tror inte att Zlatan har ett genuint jaktintresse. Han har vuxit upp i en förort med mycket begränsad tillgång till natur och har haft fotboll som sitt stora intresse. Det är lika absurt som att Zlatan plötsligt skulle få för sig att han var svampplockare.
Jag tycker att det en tråkig attityd. Han kanske läser väldigt många naturböcker, det vet väl inte vi?
– Ja, det skulle i så fall vara en positiv överraskning och i så fall skulle plötsligt konversationen löpa mycket lättare.
Läser du poesi?
– Nej. Obegripligt! Och väldigt överskattat. Det sitter så fast i vår prestige att det här ska vara fint och det här ska man begripa – fast ingen gör det.
Men Jan, till och med jag förstår någon som Tomas Tranströmer, då borde du också kunna göra det?
– Folk säger det men det gör man inte egentligen. Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi.
Att ”ligga ner som en tvärgata”, som Tranströmer skriver, är väl väldigt klart?
– Nej, det är fånigt. ■
Text: Pascal Engman
Stad:
Kategori:
Se alla artiklar om:
