I gränslandet mellan ömhet, missförstånd och förakt verkar Ixelles – Johannes Anyurus senaste roman.
I Ixelles utforskar Johannes Anyuru den ambivalenta känslan av att ”ha tillgång” till vissa berättelser och erfarenheter. Erfarenheter han vill ge värde, men vars förenklade förklaringar han också vill ifrågasätta.
Vid tidpunkten för intervjun är Johannes Anyuru nominerad till Augustpriset – igen. Johannes säger att priser, intervjuer och det halvkändisskap som kommer med skrivandet är dubbelt, att det är ett pendlande mellan den sköna känslan när det går bra, och den mindre självsäkra och bittra som funderar på varför kollegorna är de som vinner priser.
– Skrivandet börjar alltid på noll på nåt sätt. Jag försöker skriva böcker som bär på något som är okänt också för mig själv och som jag inte på förhand vet helt hur de kommer bli lästa. Och just Ixelles var svår att skriva, så jag satt faktiskt och gapade över att alls få ge ut ännu en bok. Så jag är mycket glad för nomineringen, och för mottagandet överlag.
Den senaste romanen Ixelles är döpt efter området med samma namn i Bryssel. Det har i början av berättelsen gått ungefär tolv år sedan Mio brutalt knivhöggs i en tunnel efter en misstänkt gängkonflikt. Sedan dess har huvudkaraktären Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans – Em – och skapat ett bättre liv åt dem långt ifrån förortsområdet ”Tjugosjuttio” där Mio och Ruth växte upp. Om detta vet Em ingenting. Genom Ruths anställning på "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten, kommer hon en dag i kontakt med en CD-skiva. Rösten som talar på den är Mios. Spekulationen om att Mio aldrig dog den där kvällen och i stället har försvunnit till en plats kallad ”avdelningen för ingenting” tar fart. Ruths tillvaro skakas om och hon söker febrilt svar.
I klassisk Anyuru-anda möter vi stora frågor: om rasism, tillhörighet, vem som har tillgång till vilka erfarenheter och om lögner som finns till för att skydda, men som kanske främst skadar. Jag undrar när han påbörjade boken och hur idén till den föddes.
– Något växte fram alla de gånger mina elever i kreativt berättade skrev om en vän eller bror som hade blivit skjuten. Killar som dykt upp på lektionerna, kanske kört en rapvers. Killar jag bett begravningsbön för. Alla de här liksom förlorade pojkarna. Men boken utforskar egentligen den ambivalenta känslan jag alltid känt inför att kunna säga och skriva om sånt där. Att ha ”tillgång till” det. Det har å ena sidan varit viktigt för mig, att ge vissa erfarenheter ett värde och att försöka skapa något autentiskt som kulturvärlden sällan kan skilja från genomfalska fantasier. Å andra sidan var jag trött på det, och ville med boken ifrågasätta det. Ruth, huvudpersonen, som håller och konstruerar olika fiktiga ”offer” för rasism och fascism, är på sätt och vis en satir över mitt eget skrivande, också.
Relationen mellan Ruth och Em är en av de mest centrala i boken. Jag har läst att Johannes mamma varit viktigt för honom, delvis på grund av att hon läste mycket för honom som liten.
Har denna relation inspirerat den mellan Ruth och Em på något sätt?
– Ja. Jag har hämtat något därifrån. Mellan mig och henne fanns inte en lögn, inte alls, men det fanns ett avstånd som handlade om att jag var svart och hon var vit, och hon var fantastiskt ömsint kring det, och väldigt ödmjuk och intelligent. Jag kan se det nu, som vuxen. Men det måste också ha funnits en oro i henne kring hur det skulle gå för mig och mina bröder. Och en sorg, kanske, över att vi gick igenom saker hon inte kunde förstå. Men det märkliga är att det där avståndet också gör att man kommer enormt nära varandra ibland, i tystnader, i pyssel och beröringar. För att man måste mötas i något som är djupare än språket. Initmare än just omständigheterna, så att säga. Jag tycker att jag ser det där i Ruths och Ems relation – jag har försökt att skriva in det mellan dem.
Det är svårt att inte läsa in det upptrappade gängvåldet och de meningslösa skjutningar i Mios, hans lillebror Nouredine och Proxymuhammeds öden – det våld som främst drabbar unga killar. Johannes berättar att han såklart hämtar litterärt material ur det han upplever.
– Det där våldet ofta har rört sig i utkanten av mitt liv. Mycket mildare då förstås – ett knivbråk och nån som visade en pistol som de hade gömd under madrassen. För de flesta gick det bra sen. ”Några lyckas, några dör” som Latin Kings sjöng. Kompisar från förr. Men ja, Mios och Nouredines förtvivlan och längtan bort, ursinnet, och även de känslor som Ruth brottas med – att hon både älskar och kanske har börjat hata de här unga männen — det är mina egna känslor.
Jag tycker mig, kanske inte helt oväntat, känna en frustration och sorg över hur saker och ting har blivit: att vissa av olika anledningar är dömda att gå under i ett riggat system, att de på något sätt börjar på minus.
Vad tänker du om detta?
– Jag tror att det är såhär: boken är ett försök att låta bli att känna förakt för såna här pojkar. De står och skriker på spårvagnar och bussar, de går fyra personer i bredd på gatan, de tar liksom upp all plats på ett sätt som väcker en fruktansvärd våldsimpuls i mig. Jag vet inte om det handlar om att jag själv en gång i tiden var som dem, eller om att jag då och då föll offer för såna som dem, eller om det bara är — jag vet faktiskt inte. Jag är rädd för att andra också känner så, att det är en känsla som genomströmmar samhället. Och jag vet inte var det börjar, om man ska skylla på kolonialism, på våra familjer och traditioner som har slagits sönder av krig, flykt, eller alltihop. Jag har inte varit så intresserad av sociologin, men nyfiken på om jag kunde uppbåda ömhet inför dem. Jag ville delvis skriva en berättelse om en sån ung man utan att göra honom till bara ett missförstått offer, och försöka känna sorg över honom när han dör.
Slutligen: ”avdelningen för ingenting” återkommer genomgående. Vad är och symboliserar den?
– Alla jag genom åren har träffat som jobbat med stökiga ungdomar har sagt samma sak till tidningar och politiker. De säger: inget barn drömmer om att växa upp och bli kriminell. Och varje gång man träffar någon som gått förlorad till det här meningslösa våldet, säger de: ”Han hade drömmar.” Avdelningen för ingenting – en plats som dyker upp som en utopi i romanen – är en plats där de längtar efter just såna där riktningslösa, bråkiga killar. Killar som kan säga ”Vi har ingenting”. Det är ett försök att fånga något av det där. Av drömmarna. Av människors försök att ge sig själva eller sina älskade ett värde genom att säga: okej, vi är såhär, men vi drömmer om att vara något annat och mer. Eller vi drömde om det en gång, innan vi förlorade det också.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2022.
