Pascal Engman är aktuell med sin nya bok Råttkungen. Frasse Levinsson åt middag med honom på Brillo och pratade... mest om Samir & Viktor faktiskt.
Första gången jag fick stifta bekantskap med Pascal Engman var för fyra år sedan. Jag var praktikant på Aftonbladet och skulle intervjua de nya Idol-deltagarna på Scandic Anglais tillsammans med Tobbe Ek. Tobbe varnade mig för att Pascal, som då var profilerad nöjesreporter på Expressen, hade för vana att tjuvlyssna på intervjuer och sno de bästa samtalsämnena.
– Om han kommer för nära får du be honom att gå därifrån, sa Tobbe.
Det har hänt mycket i Pascals liv sedan dess. Succén med debutboken Patrioterna gjorde att han hade råd att säga upp sig från sin tjänst på Expressen. Därefter har han gett ut böckerna Eldslandet och Samir & Viktor. Deckarna har sålt som smör och getts ut i massor av länder. Därför skäms jag inte när jag gör som min kompis Daniel Frölander lärt mig att man alltid ska göra när man blir bjuden på middag: jag håller för rätterna med handen, tittar på priserna och väljer det dyraste på menyn. Det visar sig vara en entrecote för 350 kronor.
– Ditt jävla svin, säger Pascal när jag gör min beställning.
Vi befinner oss på Brillo. Det är Pascal som har valt intervjuplatsen. Innan intervjun kan börja kommer Anders Timell förbi för att uppmärksamma mig på att det är "Pascal-storlek" på våra glas. När jag tittar mig omkring lägger jag märke att våra glas med chardonnay är större än de andra gästernas.
Ses vi på Brillo för att du vill lajva Alex Schulman?
– Haha, nej. Jag har haft ett stort och svårt Alex Schulman-komplex, men jag är över det nu. Däremot tycker jag att han är en fantastisk skribent. Som stilist kanske den främsta vi har. Jag tänka mig att du hade halvpadda när han och Sigge Eklund pratade om dig i podden?
Halvpadda?
– Var halverigerad. Det är ett gammalt Åkersberga-uttryck. Jag har många kompisar därifrån och slänger mig hej vilt med deras språk. Jag inbillar mig att det skänker mig någon sorts street cred.
Du har på ganska kort tid blivit en framgångsrik författare. Nu är du aktuell med din nya bok. Då undrar jag, vad råkar Samir & Viktor ut för i den här boken?
– Hahaha. Fan, jag vet inte vad jag ska svara. Samir & Viktor-boken var ett hjärteprojekt, Frasse. Många som köpte den där boken hade aldrig läst tidigare. Det handlade om att lära unga människor att läsa.
Samir & Viktor?
– Haha. Deras fans.
Men okej. Den här boken handlar alltså inte om Samir & Viktor?
– Tyvärr måste jag göra dig och alla Nöjesguiden-läsare besvikna. Det är uppföljaren till Eldslandet. Råttkungen ska den heta.
Taget från Alex och Sigges podcast alltså.
– Nja, det var ju knappast de som myntade uttrycket råttkungen.
Nä. Men hur hörde du talas om det då?
– Jag hörde talas om det där. Sedan tyckte jag det var en bra titel. Och i sin struktur inte helt olik incelrörelsen, som boken handlar om.
Rättigheterna är redan sålda till Hollywood, eller hur?
– Nej. Det är bara Patrioterna som sålts till Hollywood. Eldslandet är såld till ett produktionsbolag i Sverige som jag enligt min agent Christina Saliba inte får säga namnet på. Och jag vågar inte trotsa henne.
Men du, får man fråga vem som ska spela Samir Badran i Hollywoodversionen av Patrioterna?
– Hahaha. Jag vet inte. Det får du fråga Henrik Bastin om.
Han kanske är den sortens person som måste spela sig själv.
– Förmodligen. Han är one of a kind, på ett bra sätt. Men for the record tycker jag mycket om både Samir och Viktor.
Men Råttkungen handlar om incels som hämnas på kvinnor som inte visat dem uppmärksamhet?
– Det kan man väl säga i stora drag. Incels står för ofrivillig celibat. Det är män som förespråkar våldtäktsläger och skyller varenda motgång i sina liv på kvinnor.
Är det ett sätt för dig att hämnas på alla kvinnor som nobbat dig genom åren?
– Nej, det är det fan inte. Det är ett sätt att skildra ett stort samhällsproblem. Det finns många män som känner sig bortglömda i dag och tar till väldigt drastiska metoder. De ligger bakom 45 mord i olika masskjutningar i Nordamerika. Så man ska ta dem på allvar, Frasse. Det är det mörkaste kvinnohat man kan tänka sig. Jag mådde på riktigt dåligt när jag gjorde research.
Hur kommer det sig att du är intresserad av ämnet?
– Jag hörde talas om incelrörelsen, det här var innan det skrevs om det i Sverige, och tänkte att om man någon gång ska skriva om en seriemördare så är det väl rimligt att han kommer ur den.
Som jag förstår det har du Camilla Läckberg som någon slags mentor i ditt författarskap. Hur lärde ni känna varandra?
– Jag intervjuade henne på den tiden jag var Expressens Let’s Dance-reporter. När jag började skriva på Patrioterna skickade jag manuset till henne. Sedan kom hon med massa goda tips. På den vägen är det.
Nu är ni oskiljaktiga?
– Oskiljaktiga är vi väl inte. Men hon hjälper mig mycket. Det ska jag inte sticka under stol med. Både med marknadsföringen och hantverket. Och sen är hon rolig att dricka vin med. Hon lärde mig uttrycket "att dricka rödvin tills man ser ut som en nedbrunnen lada i käften". Jag tycker mycket om det uttrycket.
Både hon och du skriver ju deckare. När ska du bli tillräckligt skicklig som författare för att skriva en riktig bok, det vill säga en roman?
– Vi får se. Jag har en i byrålådan. Men som du säger, jag är fan för dålig för att skriva en roman. Än så länge.
Vad är det du har i byrålådan då?
– Precis som alla unga män som jobbar i mediabranschen har jag väl någon sorts modern Jack, som jag har börjat på 15 gånger.
Din generationsroman?
– Min generationsroman utan Jacks finess. Förr brukade jag beskriva den "som Jack – fast bättre". Men det var en lögn, det är en i alla delar usel bok.
Kommer den någonsin skrivas tror du?
– Nej, den är kolossalt dålig. Den starkaste scenen är ett fyllo som cyklar baklänges utanför en bar och en exflickvän som ristar in ett hakkors på huvudkaraktärens ytterdörr. Du hade retat mig mer för den än Samir & Viktor-boken.
Hur mycket pengar har du tjänat på ditt författarskap hittills?
– Det får jag inte svara på. Men jag tjänar mer än på Expressen.
Det du gör med pengarna är att du drar till Chile under vinterhalvåret?
– Ja. För att skriva.
Och där lever du som någon form av kolonialherre?
– Nej, fy fan. Jag lever nästan helt nyktert, tränar och skriver. Det är det enda jag gör. Men det är bara tre månader. Jag jobbar tre månader om året, det är i Chile. Sedan kommer jag hem och lever ganska fritt här i Sverige.
I Chile tjuvjagar du noshörningar och äter fridlysta sköldpaddsägg?
– Nej. Jag levde vildare förr, när jag bodde där året om när jag var yngre. Då fick jag en pistol mot huvudet när jag vacklade omkring på jakt efter en efterfest i en poblacion, alltså ett fattigt område eller vad man ska säga. Och sedan var det alltid en massa tjafs med olika grupperingar i Vallenar som hatade mig. Det galnaste jag har gjort på senaste år är att ha en halvkorrumperad relation med polischefen. Jag köpte en attackschäfer av honom. Den ska skydda mig mot husöverfall. Och för att ha en bra lina till honom ifall jag skulle bli överfallen.
Och sedan drog du en bra lina med honom?
– Haha, nej. Men det är så sjukt. Vi bor i närheten av massa olika fattiga mindre byar. Vissa hus är verkligen lyxkåkar, där bor drogbaronerna. De bor kvar i de fattiga områdena. Så det finns en hel del droger och de tar in väldigt mycket från Bolivia och Peru. Vilket jag tror att polisen är ganska medveten om, om jag ska vara ärlig. Hoppas inte de läser det här. I och för sig är min relation med polismyndigheten rätt knackig sedan jag tacklade en polis rätt fult under en fotbollsmatch. Men det var hämnd för att han gett mig en armbåge i en situation någon minut innan.
Vi får se om de läser det eller inte. Men du är helt nykter i Chile?
– Nej, jag är inte helt nykter.
Du ändrade dig fort där.
– Ja, men vad fan. Jag sa att jag lever nyttigt. Jag blir inte nykterist för det. Jag dricker inte jättemycket, mindre än i Sverige. Jag är för ointressant för att sluta dricka, ingen skulle vilja umgås med mig då.
Bara någon flaska om dagen?
– Nej, en halv flaska om dagen.
Vem är svårast att porträttera, Samir eller Viktor?
– Den är svår. Jag och Samir hängde ju en del den där sommaren. Vi umgicks även på fritiden då och då. Jag skulle säga att Samir är enklare att porträttera än Viktor.
För att?
– Samir har varit i media längre, så han vet ungefär vad som krävs i en intervju. Viktor är lite mer blyg. Man måste sparka igång honom. Men han är väldigt snäll och när man väl får loss något är det bra.
Men du var kompis med Samir…
– Vi tog några fikor. Åt en kebab.
Vad pratade ni om då?
– Vad fan pratade vi om? Vi pratade mycket om kärlek faktiskt, om våra flickvänner. Han var ihop med Sigrid på den tiden och jag hade i stort sett just blivit ihop med Linnea. Så vi pratade väldigt mycket om kärlek. Jag älskar att prata känslor. En gång när jag var olyckligt kär ringde jag Agneta Sjödin och grinade. Helt förstörd var jag.
Varför Agneta Sjödin?
– Jag tänkte att hon hade koll på det där med känslor. Och det hade hon. Hon var väldigt fin och lugn, tröstade mig och sa att allt skulle bli bra. Och det blev det ju.
Åter till Samir Badran. I våras berättade Alex Schulman i sin podcast om hur han gått fram till Samir tillsammans med sin dotter Charlie på just Brillo för att ta en bild. Alex påstod att Samir ställde upp på bilden med samma entusiasm som om någon hade bett honom åka till Gävle för att hämta någonting. Alex berättade också att han redan var irriterad på Samir, eftersom Samir krävt att Pascals namn skulle bort från omslaget till Samir & Viktor-boken.
– På riktigt vet jag inte var det där kommer ifrån. Jag har ingen aning om var Alex fick det ifrån.
Han har hittat på det där?
– Det säger jag inte. Jag säger bara att jag ute har någon aning om varifrån han fick det.
Men du har aldrig varit i konflikt med Samir?
– Nej, jag har aldrig varit i konflikt med Samir. Han brukar kalla mig "bror" vilket jag tycker är fint. Vår relation har alltid varit utmärkt.
Fan vad intressant. För jag har hört fler saker som tyder på att det där bråket var hittepå.
– Det låter jag vara osagt. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte varit i konflikt med varken Samir eller Viktor.
Saknar du journalistiken?
– Ja. Verkligen. Jag saknar att åka runt i Sverige och träffa riktiga människor. Eller att sitta på Taverna Brillo och bli bjuden av familjen Bonnier på lunch eller middag och intervjua folk. Med det sagt trivs jag mycket bättre med livet nu.
Men tänker du att det är författarlivet som gäller nu?
– Ja, det gör jag. Det finns inte en enda del i mitt liv jag inte gillar just nu. Jag har total frihet att bo, skriva och göra vad jag vill. Det är vad jag alltid har drömt om. Och jag är löjligt förälskad i Linnea på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli. Jag är en på alla sätt bättre människa idag än jag var för några år sedan. Jag saknar journalistiken ibland, men inte på riktigt.
Vi kommer inte få se dig stå längst fram och brottas med Tobbe Ek för att få prata med Laila Bagge efter en Idol-final igen?
– Let's dance. Det var där jag excellerade. Men nej, inte igen. De dagarna är förbi.
Råttkungen ges ut till hösten.
