Med färgstarka kostymer och låttexter om kärlek mellan cowboys har Orville Peck blivit årets mest omtalade countryartist. Alexandra Lundbladh har pratat om utanförskap, hbtq och autenticitet med den Sverigeaktuella cowboyen.
Torontobaserade Orville Peck har skapat mycket mystik kring sig sedan debutalbumet Pony släpptes tidigare i år. Iklädd dramatiska cowboyutstyrslar, ständigt med en fransbeklädd mask som döljer ansiktet sjunger han om självupplevda kärlekshistorier två män emellan. Med en djup röst som för tankarna till Johnny Cash har han charmat countryfans över hela världen, utan att avslöja sin identitet. Den 5 november gör Orville Peck sin första spelning i Stockholm på Bar Brooklyn. Vi mötte upp honom för att ta reda på mer om personen bakom masken.
Du presenterade dig själv som Orville, är det vad jag ska kalla dig?
– Ja. Det här är inget alter ego eller en karaktär. Många tolkar det så på grund av maskerna, kläderna och musiken jag gör, men det är en missuppfattning. Allt jag skriver och skapar är väldigt personligt och öppet. Min estetik och mitt sätt att leva ut det grundar sig i min kärlek till berättande och det teatraliska.
Berättandet genomsyrar både låttexterna och Orvilles förmåga att behålla mystiken kring sin person. I ett ökenområde ”någonstans söder om ekvatorn” växte han upp, gissningsvis under 80-talet.
Varifrån kommer intresset för cowboys och country?
– Jag har varit besatt av cowboys sedan jag var liten, långt innan jag upptäcke countryn. Min bild av en cowboy härstammar från The Lone Ranger – någon som bär mask och är en outlaw. Som barn älskade jag film, framför allt västernfilmer om rebeller och folk som levde ensamt i utkanten. Det har hängt med mig genom livet. I tonåren fick jag upp ögonen för artister som Johnny Cash, Dolly Parton, Merle Haggard och Willie Nelson. Jag föll för berättandet och instrumenteringen som kännetecknar country.
"Jag känner mig mer utlämnad när jag har masken på mig"
Någonstans längs vägen hittade Orville punk och new wave, och han har spelat i flera punkband. Men countryn låg närmast hjärtat.
– Jag vågade inte leva ut det tidigare. Alla musiker jag kände kom från punk, ingen sjöng som jag gjorde så jag skämdes för att göra det. Jag tog en lång paus från musiken, men när jag började igen insåg jag att jag ville göra det jag alltid velat göra, vilket var det här.
Berätta om dina masker.
– Jag fick inspirationen från den sortens cowboys jag tyckte om som barn. För mig är det också viktigt att göra det helhjärtat. Det är där stilen och det estetiska kommer in. David Bowie har inspirerat mig mycket eftersom han utöver att skapa en del av den mest fantastiska musiken i vår tid bar så spektakulära outfits. Mina masker är en referens till kombinationen av det och hur min bild av en cowboy ser ut.
Är det också en önskan att behålla en del av ditt liv privat?
– Det var inte det från början. Jag tänkte inte riktigt ”det här kommer att bli så stort att jag kommer behöva anstränga mig för att behålla mitt privatliv”. Det är definitivt en lycklig slump på det vis att jag kan visa mig ute efter en spelning och behålla vissa delar för mig själv.
– Sakerna jag skriver om är svåra för mig att sjunga om, vissa grejer på albumet har jag aldrig ens pratat med någon om. Jag känner mig nästan mer utlämnad när jag har masken på mig, men också mer genuin. Det känns snarare som att jag spelar en karaktär när jag tar av mig den.
Orville Peck är inte den första countryartisten att vara öppet queer och sjunga om det, men kanske den som slagit igenom störst. Vissa skulle kanske argumentera att Old Town Road-killen Lil Nas X är större, och det är han såklart. Men det finns faktiskt en gräns för vad som bör kallas country och inte.
Countrygenren lämnar inte särskilt mycket utrymme för hbtq-personer. Skrämmer det dig?
– Jag vet att jag har större hinder än straighta, men jag ser det snarare som en utmaning. Självklart är det å ena sidan skrämmande eftersom det – trots att det snart är 2020 – finns människor som ogillar mig för att jag är queer och gör den sortens musik jag gör. Men å andra sidan är det också spännande, för jag känner av en förändring i genren, den blir mer accepterande. Nya röster har välkomnats in i countryn och fått den att kännas mer öppen.
Hur reagerar konservativa countryfans på din musik?
– En stor del av mina fans är såklart hbtq-personer, men på varje spelning jag haft har det också varit många i publiken som överraskar mig. Jag har fått meddelanden från typiska frat guys, pensionärer som lyssnar på min musik med sina barnbarn och konservativa republikaner som struntar i att jag sjunger om män, bara för att de saknar den typen av musik som jag gör. Jag har känt mig utanför så länge, och deras sätt att acceptera mig gör att även jag kan se förbi mina egna fördomar. Våra politiska och religiösa ståndpunkter har tyvärr en tendens att polarisera oss som människor, speciellt i USA. Jag tror fortfarande att kultur kan föra oss samman, och det faktum att min musik verkar kunna göra det för åtminstone en liten skara människor är ofattbart. Att stå på scen och få se en dragqueen bredvid en punkare och ett äldre par i publiken, det är otroligt.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2019.
