Jag kan inte lyssna på David Bowie samtidigt som jag skriver den här texten.
Det tar för mycket plats i hjärnan, blir för stökigt. När jag vaknade hade mobilen ramlat ner på golvet. Jag önskar nästan att den gått sönder, då hade han inte varit död. Jag skrev till pappa och han svarade direkt: ”Hur då?”. Den spontana reaktionen oväntat självklar: hur är det möjligt? Han kan väl inte vara död? Två dagar efter releasen av nya albumet Blackstar, ett lika bitterljuvt som experimentellt jazzpopnummer med ekon från karriärens kanske vackraste skivor, Station To Station och Low. Det var alltså hans farväl, när han smäktande gåtfullt sjunger ”I’m trying to, I’m dying to” i Dollar Days? Han lurade oss alla. Jag försöker klicka mig tillbaka till texten jag såg flimra förbi när allt fortfarande bara var ett rykte, den vars rubrik löd ”Singer killed by celebrity death hoax”, men artikeln är uppdaterad. Den enda konstanten är fastslagen, ett faktum, och jag försöker klamra mig fast vid konspirationer för allt känns så ironiskt sorgligt. Det är inte barnsligt, det är trots, jag har inget val. Jag sätter på Always Crashing In The Same Car i ett youtubefönster, fan, jag måste lyssna på David Bowie när jag skriver, det måste bli för stökigt.
Det finns många ingångar till den här texten. En kan vara att upptäcka introtrummorna från domedagseposet Five Years insmugna i slutet på den utsökta rockballaden You Feel So Lonely You Could Die från smärre chockcomebacken 2013. Att upptäcka det och skrika rakt ut. En kan vara att sitta på golvet som elvaåring med pappas skivor, hypnotiserad av samma trummor. Att sätta på låten så fort den tar slut, spela den igen och igen, aldrig bli mätt som en annan liten Almost Famous-karaktär. Att försöka slicka i sig den vackra dekadensen, den skavande skönheten och känna att det fungerar. Att uppleva ett tillstånd av magi. En ingång kan vara att se den generiska indiefilmen The Perks Of Being A Wallflower och börja gråta när Emma Watsons karaktär vrålar i känslomässig katharsis mot himlen till tonerna av Heroes. En kan vara att få en sexigt slö gitarrversion av Lady Stardust i ett mail från Martin Luuk när man skickat en Arthur Russell-låt i ett krampaktigt försök att knyta vänskapsband över generationsgränserna.
Det jag älskade, eller älskar, allra mest med David Bowie – förutom den aggressiva fraseringen på ordet ”buddy” i Drive-In Saturday, den orangea frisyren, hans ljuvligt reptilsnabba verbalitet (rekommenderar klippet när han briljerar metaforiskt i ett baksäte kring en fluga som drunknar i favoritdrycken mjölk) – är hur han undergräver samtidens kvävande krav på autenticitet. Alla sina samtider. Hur han gör det konsekvent genom hela sin karriär, hur han gör det på ständigt nya vis. Det är så vackert hur sociala medier fylls med bilder på alla alter egon, kostymer och olika musikaliska uttryck. Det känns så hoppfullt. Han var en poststrukturalist, en hjälte för slumpen och fragmentet. En trickster med den vackraste, sköraste men samtidigt vassaste sångrösten. En genial regissör, en riktig sötnos till bråkmakare. Han banade väg som en hycklande crowd pleaser fylld av plastig soul, omänsklig känsla för stil och en, i efterhand ganska tröttsam, rymdfäbless. Jag kommer alltid att älska honom och om någon säger att det är löjligt att skriva ”rest in peace” eller på annat sätt uttrycka sin kärlek för Bowies gärning på internet, om någon förnumstigt påstår att det skulle vara att ”ängsligt parasitera på ett dött geni i jakt på likes” eller liknande, som det brukar heta i Alex & Sigges podcast, om någon yttrar detta nu så har den inte fattat någonting.
Det finns så många ingångar till den här texten. Refrängenkören i Sweet Thing, dess fysiska effekt. Att döpa en son till Zowie. Den där bilden när han precis fått en godisklubba kastad i det ökända ögat under en konsert i Oslo, och till skillnad från Justin Bieber inte avslutar konserten i affekt utan säger, lite spefullt, att hämnden ska bli en extra lång spelning (jag hade, dock, älskat om han avslutat konserten likt Justin Bieber i affekt). Den extatiska kön utanför utställningen i Paris i våras, folkmassan som visste att ingen upplevelse i världen kunde leva upp till förväntningarna, men inte kunde bry sig mindre eftersom det inte spelade någon roll.
Jag tänker att alla borde få upptäcka Bowie som barn. För er som har barn nu finns ju hela katalogen, inga ursäkter. Barn är de bästa musikjournalisterna. Det var fullkomligt ”okej” att gilla Bowie och vara född 1992 och det kändes underbart att det var en självklar insikt. Hur mycket rockgubbar med High Fidelity-komplex än ältade om äkthet, att man skulle varit på den och den turnén, innan han förblindades av arenorna på åttiotalet och blev obegriplig på nittiotalet – jag såg igenom deras skit. Elva år gammal berättade Bowie att konstnärlig autenticitet, och strävan efter sådan, var bullshit. Det gick lika bra att upptäcka Hunky Dory genom Seu Jorges underbara sambacroonercovers i Life Aquatic eller China Girl genom en Anna Ternheim-tolkning, och man behövde inte ha den blekaste aning om vem ”Robert Zimmerman” var för att uppskatta den släpiga elgitarren i Song For Bob Dylan eller ha koll på mytologin kring The Factory för att älska tjuten i Andy Warhol. Du behövde inte ens veta vem Brian Eno var för att ta till dig Berlintrilogin! Inget av det där spelade någon roll (trots att jag såklart grottade ner mig i det sen) för det handlade om att knockas av musiken och det visuella. Att räddas av texterna och älska dem. Det handlade om gränsöverskridandet, att aldrig stå still. Inget var definitivt. Allting var godtyckligt. Sällan har en artists praktik och samlade produktion förkroppsligat ett så vackert och inspirerande manifest för kulturen. I en tid när det med lätthet i många situationer, på grund av en sorts performativ masspsykos, går att avfärda ett band som ”The Beatles” som ett ironiskt skämt ser jag hur unga idoler som Tavi Gevinson utklassar Jan Gradvall i pigg Bowie-analys, och jag ler. Han förblir relevant.
En ingång till den här texten kan vara när jag fjorton år gammal lyssnar på Word On A Wing en hel natt. Närmare bestämt lyssnar jag på några sekunder, ett fragment. Jag spolar tillbaka till sekunderna, sträcker ut fragmentet i timmar. The Thin White Duke mässar, i gudomlig doo wop-falsett, ”My prayer flies like a word on a wing”. De orden tog mig igenom en månads cellgiftsbehandling. De orden fick mig att börja skriva. Jag mytologiserar nu, men skitsamma. Mytologisera mera, fabricera mera, ja, ljug! Romantisera mera, men romantisera överskridandet och inte den konservativa synen på identitet. Romantisera inte gamla genikulter (så som Bowie ibland kunde göra med Kerouac). Gör något nytt och fantastiskt. Jag kan se i min skalle hur pappa gråter på andra sidan stan. Hans favorit var alltid Rock ’n’ Roll Suicide. Jag skrev att han var död, jag skrev lyssna på den nya skivan, lyssna på den nu. På frågan ”Hur då?” svarade jag cancer. Pappa svarade ”Ok!”. Det var det mest desperata utropstecken jag sett i hela mitt liv. Det kan vara ett avslut på den här texten.
Läs även: Vår specialrecension av David Bowies bara häromdagen utkomna Blackstar. Och Angie Bowie ovetande om sin exmans död.
