David Bowies avsikt med Blackstar var att ännu en gång göra ett tvärt kast i sitt uttryck, har producerande Tony Visconti vittnat om. Precis som David Bowie gjorde när han med Mick Ronsons hjälp övergav folkpop till förmån för elektrisk rock 1972, eller gick vidare till slick soul tre år senare. Som när han med sin Berlintrilogi i slutet av sjuttiotalet använde upptäckten av kraut för att uppfinna new wave, och sedan slutgiltigt fulländade samma genre med Scary Monsters. Som när han efter några år av stadiumvänlig topplistepop slog sig på hård rock med Tin Machine i slutet av 80-talet, och efter det avlöste det med drum’n’bass några år senare.
Ett sista (?) så tvärt riktningsbyte uppnår också den nu 69 år gamle David Bowie, när han efter den relativt lättillgängliga rockskivan The Next Day för tre år sedan väljer ett avsevärt mer komplext fokus för sitt tjugofemte studioalbum. Men om ambitionen också var att undvika de referenser till sin egen musik som den oväntade återkomsten The Next Day var så fullproppad med, såsom samma sanningsvittne uttryckt, så når David Bowie inte alls fram dit. Naturligtvis. Hur skulle han kunna det? Så full av udda experimenterande och sidosteg som David Bowies katalog är kan han knappast ta ett steg i någon riktning, hur experimentell den än må vara, utan att tangera något av sina tidigare uttryck.
Men vi ska nog ta beskrivningarna av den sortens ambitioner med en nypa salt. För även om beslutet att välja bort de vanliga musikerna till förmån för NYC-jazzmusiker med saxofonisten Donny McCaslin i spetsen pekar i en sådan riktning är den ständigt återkommande producenten Tony Visconti en självklar koppling till Bowies historia. Och med Bowie-nörden James Murphy från LCD Soundsystem involverad - från början till och med tänkt som medproducent men till slut reducerad till att bidra med elektronisk percussion på ett par spår - måste det såklart refereras bakåt en hel del. Faktum är alltså att den mix av modern jazz, elektronisk suggestion och krautkomplexitet som är Blackstar har klara kopplingar till flera stationer David Bowie besökt förr.
Med ett mjukt saxofonsolo och lager av stråkar tar David Bowie till exempel en smooth ballad som Dollar Days till omgivningarna runt This Is Not America, hans one-night-stand med jazzkvartetten Pat Metheny Group från 1984. Vid ett par tillfällen tangerar Blackstar David Bowies sorgligt underskattade drum'n'bass-skivor från sent 90-tal, Outside och Earthling, mycket tack vare Mark Giulianas trummor med det intensiva och organiska beat som är så centralt för flera av skivans viktigaste spår. Flera gånger finns kopplingar till Berlin-triologin och då särskilt till Low, allra tydligast i avslutande I Can't Give Everything Away, med gott om utrymme för Ben Monders gitarr och med ihärdiga blinkningar till A New Career in A New Town.
Men allra mest knyter Blackstar an till två av David Bowies andra skivor, från helt olika eror. Station to Station är den mest uppenbara, med sina relativt få låtar och en udda sammansättning av kraut, soul och jazz precis som Blackstar. För 40 år sedan innebar det albumet ett nytt musikaliskt uttryck för David Bowie, och liksom här använde han den suggestiva och rätt otillgängliga musiken som plattform för några av sina mest soulkänsliga och övertygande sånginsatser någonsin.
Den andra parallellskivan är Black Tie, White Noise från 1993, där David Bowie utan pardon ställde Lester Bowies jazzsaxofon mot både Philip Glass-experiment och Nile Rodgers urbana groove. Till karaktär och temperament liknar Blackstar i mångt och mycket den skivan, som sällan räknas in bland David Bowies klassiker men som rikligt belönar nyfikna och öppensinnade lyssnare.
Att Blackstar är svårtillgänglig vet var och en som tagit sig an den första singeln, tillika titelspåret. Redan längden, nästan tio minuter, visar att David Bowie inte är intresserad av att smeka medhårs, och med en video som matchar svärtan och den hotfulla suggestionen i låtens inledande halva hade den varit ett karriärsmässigt självmord för de flesta artister. Inte för David Bowie dock, inte ens när den efter fyra och en halv minut smidigt övergår i ett helt annan mjukare stycke. Där kontrasterar David Bowie förvrängt deklamerande att han är en blackstar (”I’m not a pop star”) mot själfulla fraser med den mjuka soulröst han utvecklade för 40 år sedan, och även om det är tydligt att det från början var två separata låtar är de här sammansvetsade till en övertygande helhet.
Andra singeln Lazarus är en av fyra låtar David Bowie skrivit till off-Broadwayuppsättningen med samma namn, baserad på Nicholas Roegs film The Man Who Fell To Earth 1976, och är en långsam och dramatisk tragedi som David Bowies röst med allt större desperation bygger mot sitt crescendo. Här finns en suggestiv soulgroove i botten, subtil elektronik, en aggressiv jazzsaxofon som konfronteras med en förvrängd gitarr, och här finns massiva krautreferenser som mycket väl skulle kunna vara hämtade från Bowies ofärdiga och refuserade soundtrack till originalfilmen.
Både Tis a Pity She Was A Whore och Sue (Or In A Season Of Crime) har funnits tillgängliga tidigare. I sina omarbetade versioner har båda fått en avskalad gedigen jazzkaraktär, men framför allt i den senare går det lika lätt att associera den intensiva rytmsektionen till Bowies tidigare experimenterande med drum’’n’bass som till suggestiv bebop.
Samma sak kan iakttas i den lite lättare Girl Loves Me, som öppnar för paralleller till den uttalade referensen Kendrick Lamar, till Bowies egen Berlintrilogi och faktiskt till tidiga Bowie-apostlar som Ultravox och Gary Numan fostrade av den trilogin. "Where the fuck did Monday go", undrar han och drar upp i falsett med en text fylld av utryck både från Polari, en gammal brittisk gay-slang, och från NadSat ur A Clockwork Orange (liksom han gjorde i Suffragette City), medan en massiv rytmsektion obarmhärtigt hamrar in förvirringen.
Även utan ytterligare texttolkningar (och Gud ska veta att David Bowie bjuder in till sådana) erbjuder Blackstar med sina sju spår på 40 minuter så många bottnar att utforska att man omöjligt kan undvika att fascineras och fångas. Faktum är att det är svårt att föreställa sig att någon annan skiva under 2016 kommer att vara modigare, mer utmanande och mer nyskapande än Blackstar.
På söndagen den 10:e januari dog David Bowie.
