Foto: Hanna Bergström.

När konferensen spårar ur

10:09 19 Apr 2021

Mats Strandberg är tillbaka med ännu en skrämmande berättelse, denna gång med ett gäng kommunkollegor på konferens i huvudrollerna.

Vi ses på Rival på Mariatorget. Dricker kaffe och pratar sedvanligt om det ovana, men trevliga med fysiska intervjuer efter detta år. Trots att Mats Strandberg är mer än rutinerad av boksläpp vid det här laget säger han att man aldrig riktigt vänjer sig. I Konferensen får vi följa en grupp kollegor från en kommunavdelning som befinner sig i en avlägsen stugby. Det visar sig snart att konferensens konflikter inte stannar vid de interna slitningar och osämjor som alla som någon gång arbetat på ett kontor väl känner till. Istället påbörjas ett blodigt händelseförlopp som sliter dem isär – och för dem samman. 

I Mats skräckberättelser drabbas till synes vanliga platser och människor ofta av oväntade, övernaturliga saker. Han hade på förhand förväntat sig att det skulle vara lättare att skriva en bok om kollegor på konferens, utan några övernaturliga inslag, men upptäckte att så inte var fallet.
– Jag behövde lägga mer tid än väntat på karaktärerna eftersom gruppen är full av interna konflikter. Jag behövde lära känna alla nio och dessutom förstå vad de alla tycker om de andra åtta. Så fort jag kom något nytt om en person förändrades också de andras bild av den personen, så det var ett rätt stökigt lager-på-lager jobb. Det var väldigt roligt när jag väl hade knäckt karaktärerna, men det var en jävla jobbig väg dit.

Mats sätter alltid relationerna i fokus när han skriver böcker, och berättar att han inför skrivandet av Konferensen generellt gick igång på de speciella relationer en arbetsplats ofta ger upphov till, och vad som händer när människor ställs inför en prövning. 
– Jag gick igång mycket på tanken om hur jobbrelationer verkligen kan vara så otroligt infekterade just på grund av att man lever så tight ihop med människor man inte valt själv. Men alla dessa förutfattade meningar, eller i vissa fall välgrundade åsikter man har om hur de andra är, kan vändas upp och ned när det handlar om liv och död.

Mats fortsätter.
– Det är klart det finns akuta lägen där det kan löna sig att vara den mest egoistiska människan som går över lik, men jag tror ändå att vi människor generellt är gjorda för att samarbeta. Jag kan bli lite trött på att man, i populärkultur generellt, rätt ofta hävdar att ”under civilisationens tunna fernissa är vi bara arga apor som vill döda varandra”. Jag tror faktiskt inte på det. Det är därför jag tycker att det är spännande att undersöka konflikter. 


"Jag visste att jag ville skriva om en skön kille, för de är den värsta sorten"

 

Det är en brokig skara karaktärer vi får lära känna i boken. Vem kom först? 
– Jag visste att jag ville skriva om en ”skön kille” – för de är den värsta sorten. De är vidriga. Så Jonas gav mig chansen att avreagera min ilska. Dessa ”sköna killar” har ofta något buspojkigt över sig också, och jag ville få med att de ofta ingår någon slags ohelig allians med de kvinnliga cheferna som tar sig an någon slags modersroll, eller rent av förälskelse – vilket de ”sköna killarna” är så otroligt bra på att utnyttja – så där föddes behovet av Ingela. De sköna killarna är ju också ofta duktiga på att göra av med pengar och i en kommunkontext var detta både spännande – och skrämmande. Där kom Nadia som är ung och vågar säga obekväma sanningar in i bilden. En av inspirationerna var Helen i Paradise Hotel. Vi har haft lite kontakt och jag blir starstruck av henne. 

Mats berättar att han behövt göra mycket research för att dels förstå hur ”kommunvärlden” och utvecklingsprojekt inom den går till, men också för att bättre förstå kroppsskadors natur. 
– Stackars kommunarbetare. Verkligheten överträffar verkligen allt det sjuka man kan komma på. Det har kommit fram så många historier folk knappt skulle tro har hänt på riktigt. Som författare har det varit roligt att ta del av dessa, men tråkigt som skattebetalare. Det har också varit spännande, och creepy, att få föreställa sig att vara den här mördaren, och fundera på om det är en bra idé att lägga en sten i ett lik för att kroppen ska sjunka, om det går att fräta någon till döds i en jacuzzi, eller hur en kniv faktiskt beter sig i underhudsfettet på ett lår. Min telefon är full av sms till mina läkarkompisar för att dubbelkolla sådant. Det är ju seriemördarvarning.

Vi pratar vidare om de katastroftankar Mats alltid följts av, och om skrivandet och skapandet ger Mats det en känsla av kontroll, eller bara utgör en kreativ tillflykt. Mats berättar att det såklart är en kombination, men att det finns något annat han finner befriande med skräck som genre.
– En annan sak jag nog ofta glömmer att prata om, är att skräcken ofta är en underdog-genre. Eftersom allting blir så omskakat när det ofattbara inträffar, vare sig det är på Finlandsfärjan, demensboendet eller på konferensen spelar det ingen roll vem man är. Gym- eller sportkillarna klarar sig inte bättre än någon annan. Det var åtminstone sådant jag gillade med genren när jag var yngre. Det är ofta en ganska oväntad hjälte. Det tycker jag om. 

Konferensen släpps den 19 april. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!