När avkrokarna är målet

Oro inför karriärsval är inte konstigt. Ända från barnsben har vi fått inpräntat att det finns rätt eller fel val, och att det kommer påverka oss i all oändlighet. Att det är upp till oss att ta chansen och påverka. Därför är det inte särskilt märkligt att senaste åren präglats av allt fler larm om tonåringar som bär på så mycket ångest inför framtiden att de hade sjukskrivits om de varit vuxna. För att citera serietecknaren Lisa Ewald: Allt kommer bli bra.
Vi har träffat tre olika personer som gjort avstickare och hamnat där de trivs. Det handlar inte om en motorväg genom ett Trivial Pursuit där vinnaren kommer först i mål, utan om avkrokarna som gör skillnad.

Bakom Västtrafiks Facebook-konto sitter Jacob Karlsson, 22 år. Han sökte inte jobbet men var registrerad hos bemanningsföretaget Manpower som en dag ringde och frågade om han var intresserad av att jobba som informationssamordnare på Västtrafik. Han har en kandidatexamen från journalist-programmet i Göteborg och har läst kurser i vinkunskap och rättspsykologi.
– När jag inte fick den praktikplatsen jag ville valde jag mellan att plugga kurser eller försöka hitta ett okej extrajobb. Plötsligt ringde Manpower och erbjöd ett arbete jag inte hört talas om. Jag visste inombords att det var meningen att jag skulle börja jobba där.
Som Facebook-redaktör besvarar han frågor kring vad månadskort kostar och varför det är så varmt på bussen på sommaren.
– Men det handlar mest om att försöka skapa en dialog och hålla sidan vid liv. Har en kund skrivit ett inlägg ska den känna att Västtrafik lyssnar.
Som liten drömde Jacob om att bli journalist eller advokat och gick direkt från gymnasiet till universitetet. För den som kommer direkt från gymnasiet tycker han att det är ganska enkelt att veta hur man ska tänka kring sin framtid.
– Följ magkänslan. Var inte rädd för att prova dig fram.

Det är ofta vanligare att gå på folkhögskola än att faktiskt läsa till folkhögskollärare. För Karin Olsson, 31 år, tipsade hennes bror henne om den utbildning hon kom att välja.
– Min bror är folkhögskollärare, han tipsade mig om ett ettårigt program i Linköping.
Nu pendlar Karin från Malmö till Karlskrona varje dag, där hon jobbar som folkhögskollärare.
– Jag har gått efter lust och intresse helt och hållet tills jag började komma upp i 30-årsåldern.
Efter tre år på folkhögskola, en kandidatexamen i idé- och lärdomshistoria och kurser i psykologi och filosofi var beslutet lätt. 
– Jag har maxat CSN, säger Karin och skrattar. I början var jag obekymrad och sedan växte stressen mer och mer när jag insåg att även jag måste bli något. Men det är en medelklasslyx att kunna läsa ungefär vad som helst tills du måste bestämma dig.
Mellan studierna har hon haft extrajobb.
– Jag har jobbat rätt mycket inom vården, på lager, i butik, på snabbmatsrestauranger och som PR-assistent. Men då har jag mest velat tjäna pengar. Men att jobba på det här sättet gör att man blir personligt involverad i människor.
Som folkhögskollärare har hon direkt ansvar för många av sina elever. Det kan vara första gången de upplever att någon faktiskt lyssnar på dem.
– Det har blivit viktigt för mig att känna mening och nytta. När jag var tvungen att göra ett yrkesval, blev det också viktigt att jag var en del av ett sammanhang.
På Albins folkhögskola, där Karin jobbar, har de en likalönsprincip.
– Jag tror att det på många arbetsplatser finns en massa prestige där man slår vakt om sin egen status, men så är det inte hos oss. Eftersom vi har samma lön måste vi inte vara någon ögontjänare, utan kan göra det som känns närmast hjärtat.
Det måste ändå vara en del ansvar.
– På min arbetsplats får vi lov att misslyckas eftersom det också finns en vilja att utvecklas. Vi vågar på så sätt prova nya saker.

Bakom receptionen på Naturhistoriska museet i Göteborg står Karl-Oskar Olsson, 29 år. Han har en bachelor i konst från Chelsea College of Art and Design i London, men insåg snabbt efter sin examen att han inte ville jobba enbart i den världen.
– Att vara konstnär innebär att du har ett lönearbete som måste försörja det kreativa arbetet. Det är säkert så inom många yrken. Men jag upplevde det begränsande, för du måste förhålla dig till många andra saker. Som att nätverka, söka stipendium, göra utställningar. Konstvärlden är väldigt ytlig, det finns en slags balansgång mellan vernissage och filosofi. Det handlar om makt och pengar och rövslickeri, om jag ska vara helt ärlig.

När Karl-Oskar flyttade hem från London 2008 var han ganska inställd på att försöka lönearbeta. Han jobbade som blackjack dealer, sålde Göteborgs-Posten på telefon, jobbade i kassan på ICA och serverade kaffe på daMatteo. Efter fyra månaders timvikariespring och ett tekniskt basår på Chalmers bestämde han sig för att flytta till Grekland.
– Där jobbade jag på ett bemanningsföretag som sysslade med säkerhet, men likt alla bemanningsföretag fick man inte vara sjuk. Av det lärde jag mig mycket men jag brukar också tänka på en mening som Nina Hemmingsson skrivit i en av sina serier. ”Du vet fan ingenting om mig.” Det säger mycket. Man kan inte värdera ett jobb utifrån en bra lön. Allmännyttan handlar också om arbetskamrater och att känna nytta. Ingen citerar Grynet nu för tiden men jag tänker ofta på henne och att det hon stod för var viktigt. Man ska inte låta någon sätta en på plats.
Jobbet i receptionen på Bohusläns museum i Uddevalla fick han av en ren slump.
– Jag hade haft en utställning där och blev erbjuden timmar i receptionen med säkerhetsansvar. Jag tackade ja direkt.

På Bohusläns museum har kommunfullmäktige möten och den lokala kammarmusikföreningen anordnar konserter i konsthallen.
– Jag uppskattar att det finns en respekt mellan kollegorna. Alla har samma inställning till arbetet. Det finns en vilja att bevara folkhemsidyllen och det sprider sig också till arbetsmiljön. I receptionen träffar man alla sorts personer. Allt från missbrukare, unga par som inte kan bråka hemma, till sociala myndigheter som har möte med föräldragrupper i neutral miljö och äldre personer som kommer dit för att äta lunch. Det blir inte så tjatigt att vara sig själv om man får vara i miljöer där alla inte är som en själv.
Karl-Oskar blev efter en tid fast anställd på Bohusläns museum, men sökte jobb på Naturhistoriska museet när han och hans fru samt deras nyfödda barn bestämde sig för att flytta till Göteborg. Han var en av 450 sökande men också en av få som redan hade arbetat flera år inom museibranschen. Just nu är han tjänstledig för att läsa till psykolog men arbetar extra på helgerna. Men som med alla kreativa yrken är det inget man slutar vara.
– Jag är ju fortfarande konstnär. Men när jag ser tillbaka på mina karriärval tänker jag att jag har lärt mig något om mig själv i allt. Det är viktigt att tvivla mycket och att ifrågasätta men hade jag kunnat gå tillbaka till mig själv och säga något peppande hade jag sagt att det också är viktigt att försöka göra det med självförtroende. ◆