Man reagerar inte ens längre om något bryts ned i sin minsta beståndsdel. Beatet? Oklanderligt. Rytmen? Helt fantastisk. Textförfattandet? Magiskt. I vissa fall är det tvärtom mer regel än undantag. Bortom analysen och bortom detaljfixeringen finns det få valda tillfällen där man tvingas glömma det, som vid en häftig imbromsning. Och nu tvingas jag eventuellt uppfinna något som låter medicinskt, men när en rysning möter en annan rysning som är på väg i en helt annan riktning, vad kallas det då? Dubbelrysning? Det kanske är irrelevant. Men det är både drabbande och snudd på absurt. Vem är jag då när jag inte reagerar? Vem är jag då när jag vaknar ur dimman och plötsligt blir medveten om vilket sammanhang jag ingår i igen? Tiden slutar vara linjär och är istället här. Och nu. Houman Sebghati trollar och man känner sig bortkollrad.
