Monstermors bästa

Vid det här laget har musiken redan analyserats ner till minsta felbetoning. Men hur många har egentligen gett sig i kast med bilden? Och det är väl lika viktigt när vi pratar Gaga?

Omslaget till Lady Gagas tredje album Artpop (som släpptes den 6 november), är skapat av konstnären Jeff Koons, en popkonstnär från slutet av det gamla millenniet som hyllas igen och är de superrikas älskling. Hans specialitet är kitsch och kändisskap.

I förgrunden sitter vår artist naken med benen isär, kupade händer täcker brösten (här anar jag en bh-kollektion) och där benen möts ligger ett blankt, blått metallklot. Hon är så övernaturligt photoshopad att Barbie känns som en socialrealistisk kommunistdocka.

Bakom henne syns en mash-up av två av konsthistoriens greatest hits. Den ena är Venus födelse av Botticelli, ett konstverk som pryder förpackningar för allt från glass till programvara. Den andra är Apollon och Dafne av Bernini och om du känner igen den beror det på att dina farföräldrar tyckte souveniren var fin på en av sextiotalets charterresor.

Sist men inte minst står det ”Lady Gaga” och ”Artpop” med ett typsnitt som de kom på en kväll på syra.

Det hela är en visuell karamell med det blå klotet i fokus. (Det heter förresten Gazing Ball och ställdes ut i somras på Koons galleri, men då var ”stirrbollarna” placerade på nyproducerade klassiska skulpturer.)

På en nivå är omslaget ren och skär cross-marketing med kändisskap i centrum. På en annan är det, förlåt ordet, episkt. En perfekt förening av konst och pop i stil med Andy Warhols berömda bananomslag för Velvet Undergrounds debutplatta. Det är kitschigt som Ibiza, solipsistiskt som USA och utomjordiskt som Nordkorea. Det är Gaga, det är Koons, det är helt underbart.

Och det är snart konsthistoria.


BÄST JUST NU

1. Svarta tavlan
Artipelag, Stockholm, till och med den 19 januari
Om 20 år skulle utställningen heta Läsplattan. Den här hyllningen till 1900-talets mest älskade och hatade läromedel är en suverän lektion i fantastisk konst. Låt stå!

2. Per Wizén
Skissernas museum, Lund, den 15 december–21 april
Han är svenskt konstlivs Dexter, en konstnär som lustfyllt seriemördar historiska konstverk (hans offer är gärna från renässansen). Metodiskt finstrimlar han de gamla bilderna med en skalpell. Steg två är att limma ihop dem igen, men på ett sätt som han tycker är bättre. När det är klart fotograferar han sitt verk. Det är mördande bra.

3. Haim Steinbach
Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, till och med den 23 februari
Så här tror jag att det lät när de kom på den här utställningen:
– Hur kan vi göra något nytt, något spännande?
– Kanske ska man ta in Peter Settman, som får göra crazy saker?
– Hm…
– Eller så låter vi Haim Steinbach komma in och göra en fräsch nytolkning av de gamla tavlorna?
– Så mycket bättre!

4. Joan Jonas
Kulturhuset, Stockholm, till och med den 26 januari
Tänk dig att du vaknar en morgon och ska sträcka på dig, men istället för att röra armarna, är det benen som gymnastiserar. Tänk att du ska säga ”gomorron”, men det kommer ut ”konichiwa”. Du drar handen genom håret i spegeln men inget händer. Du hör röster från andra sidan väggen och ser ljus från marken. Då ska du inte vara rädd, för då är du sannolikt på Joan Jonas utställning.

5. Per Mårtensson
Göteborgs Konsthall, den 7 december–9 mars
Om du någon gång får chansen att få ditt hem ommålat av Per Mårtensson, ta den! Ditt hem kommer att vara stramt i svart-vitt, men det kommer att kännas större, som att ett par nya rum lagts till. Jag lovar. Till dess kan du hålla till godo med utställningen på Göteborgs Konsthall. Det är minimalistisk illusionskonst på högsta nivå.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.