Minnet som bevarar och bedrar

I Glöm allt men inte mig möter vi Izzy Young, mannen som blev känd för att ha upptäckt Bob Dylan, genom dottern Philomène Grandins ögon. Det är en berättelse om en far och en dotter som vägrar släppa taget om livet och varandra.

Böcker, filmer och musik är som bekant ofta starkast när de skapar igenkänning. Glöm allt men inte mig griper inte bara tag genom den känslosamt gestaltade relationen mellan Philomène Grandin och hennes pappa Izzy Young, utan för mig också personligen på grund av det svårgripbara i att förlora någon till demensen. I boken finns mitt i all den mörka vetskapen om en person som sakta slits ifrån en, även en aldrig sinande humor och värme.

När bestämde du dig för att du skulle skriva denna bok?
– Jag satt i terapi, var avundsjuk på min man (Lars Demian) som minsann bara kunde sitta och skriva och skriva. Min terapeut sa då, vad skulle hända om du lät dig inspireras istället? Samma kväll anmälde jag mig till en veckokurs i att skriva med Karin Thunberg, och där föddes de första spåren till boken.

Boken består av fragmentariska minnen, som ger oss en inblick i det liv du delat med din pappa. Men den kretsar också kring den eskalerande demensen. Hur kände du när diagnosen kom? 
– När pappa fick diagnosen var det svart på vitt. Nu fanns ingen återvändo och prognoserna för Alzheimers är dåliga. Det var ingen överraskning och tecknen hade varit tydliga under en längre tid, men jag blev väldigt ledsen och än mer mån om att spendera så mycket tid som möjligt med honom innan det skulle bli försent. Det var jobbigt att inte kunna tala med honom om sjukdomen. Han kunde aldrig riktigt ta in diagnosen, eller minnas den. 

Det finns en både fin och sorglig scen då din pappa vill iväg på en resa, och du har planerat att han ska kunna hälsa på en vän i Köpenhamn. Dagen han ska åka iväg vaknar han, och säger överlyckligt att resan har varit fantastisk. Jag slås av vad som verkar vara en aldrig sinande livsglädje?
– Ja, han förblev verkligen sitt sanna jag ända fram till slutet. Samma glädje i de små tingen, fortfarande åsikter om musik och poesi. Jag är så tacksam för att han aldrig bytte personlighet.

Izzy Young hade ett Folklore Centre i New York dit musiker och poeter som Bob Dylan, Patti Smith och Allen Ginsberg ofta kom. Han hade sedan i Stockholm en butik och mötesplats med samma namn på Wollmar Yxkullsgatan som stängde inte långt innan din pappa gick bort. Vad betydde den för din pappa, och vad betydde den för dig?
– Det var fruktansvärt att stänga affären även om det var rätt sak att göra. För mig var det som att ta farväl av mitt barndomshem. Det var också en tydlig signal om att pappa skulle dö snart. Vilket han också gjorde, en och en halv månad efter att jag stängde affären gick han bort. För honom var affären hans liv, tack och lov fick han vara i den fram tills han fyllde 90. Jag har fortfarande svårt att gå förbi det gathörnet, det är emotionellt laddat. Men jag övar på det och är mycket glad över att det är en blombutik där nu.

Boken handlar om din pappa, men också lika mycket om dig och den rollen du får som nästintill förälder till honom. Jag försöker förstå det tålamodet. Vart går gränsen, om den finns, mellan kärlek och vad man mäktar med?
– Jag nådde sällan den gränsen. Vid några tillfällen blev jag arg på honom. När det hände ångrade jag mig alltid efteråt. Det var också tack vare att han faktiskt fick en plats på ett boende till sist som jag klarade hela vägen. Det var en stor lättnad när jag fick den avlastningen av hemmets omtänksamma personal.

Vi har fått ta del av livet med din pappa, går det att beskriva hur livet är utan?
– Jag tänker på honom varje dag, gråter ofta. Känner kärlek och värme i bröstet, tänker att han skulle varit glad över boken och att den verkar få ett så stort genomslag.

Mycket glömde Izzy Young, men aldrig sin dotter Philomène.